Arbetslinjen

Jag har publicerat en musikvideo som heter Arbetslinjen. I detta inlägg förklarar jag varför. 

Videon är en musikalisk tolkning av upplevelsen av att behöva slåss för sin rätt att erkännas som sjuk, och hur en sådan kamp i de fall då ett socialförsäkringssystem är överdrivet misstänksamt och restriktivt kan leda till sämre hälsa, snarare än att hjälpa personen att må bättre. I videon får vi se en figur hamna i en situation där arbetet utlöser en stressrelaterad ohälsa. Efter en tids sjukskrivning börjar figuren att må bättre, och hennes myndighetskontakt vill då se till att hon så snabbt som möjligt återgår till arbetet. Problemet är bara att jobbet är lika stressfyllt som tidigare, och den orimliga arbetssituationen leder snart till att hon åter blir sjuk. 

Varför gör jag detta? Är jag inte forskare? Är inte detta en partsinlaga, och borde jag inte förhålla mig neutral? Jag publicerar denna video i egenskap av privatperson. Men jag inser att min yrkesroll och min privata roll i detta fall går in i varandra, så här kommer ett slags förklaring. 

Det är min övertygelse att ingen forskning är neutral: våra värderingar avgör vilka intressen vi har och vilka frågor vi vill ställa. I mitt fall så har jag ägnat mycket av min forskargärning åt att studera socialförsäkringar och arbetsmiljö, med särskilt fokus på jämlikhetsfrågor. Jag försöker att ha den svages röst i fokus, och mitt långsiktiga mål med forskningen är att bidra till system som är bättre designade för att hjälpa och stödja, och att motverka bristande arbetsmiljö och negativa konsekvenser av myndighetsutövning. Denna forskningsinriktning kan säkert betraktas som subjektiv eller ideologisk, men återigen, all forskning väljer vilka frågor den vill ställa. 

Det finns en hel del forskning som stödjer de påståenden som görs i filmen. Studier från flera olika länders socialförsäkringssystem har visat just den typ av negativa hälsoeffekter av system som beskrivs i filmen, där system som egentligen är tänkta att stödja personer i praktiken fungerar på motsatt vis. På senare tid har flera granskningar gjorts av handläggningen i det svenska sjukförsäkringssystemet som visar att tillämpningen av regelverket blir striktare när politiken styr mot sänkta sjuktal. Detta är förstås inte förvånande, men i en granskning från Inspektionen för socialförsäkringen visas tydligt hur en mer strikt tillämpning görs utan att reglerna ändras, och hur normerna inom myndigheten förändrats till att förorda att det är bättre för människor att inte sjukskrivas och att fler avslag ses som positivt. Vi har också sett granskningar som visar att andelen som får indragen sjukpenning ökar, hur detta är vanligare bland dem med lägre utbildningsnivå, och det har ifrågasatts hur rättssäkert systemet är givet dessa förändringar. Det finns också ett tydligt samband mellan förtroendet för myndigheten och hur restriktiv den är i sina bedömningar. I rättssäkerhetens namn har också mycket i systemet standardiserats vilket innebär att du måste förhålla dig till samma tidsgränser oavsett sjukdomsbild, och att det finns ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som föreslår sjukskrivningslängd baserat på diagnos, men som tar liten hänsyn till den individuella situationen. I ett standardiserat system är risken större att människor känner sig illa behandlade – det bör och ska kombineras med en individuell bedömning. 

Låten heter Arbetslinjen av en anledning. Detta begrepp beskriver hur arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken bygger på deltagande i arbetslivet som mål, där detta historiskt tolkats olika – från arbete som plikt och skyldighet (ett disciplinerande perspektiv) till arbete som rättighet. Beroende på hur det tolkas får det olika politiska innebörder: det förra leder till krav på arbete till varje pris, om det så betyder att du förväntas ta jobb under din kompetensnivå i en annan del av landet, medan det andra har fokus på rätt arbete till rätt person givet dennes förutsättningar. Dagens samhällssystem är i hög grad influerat av det disciplinerande perspektivet, men retoriken kommer ofta från rättighetsperspektivet. Arbete beskrivs oftast som hälsosamt och positivt, och att återgå i arbete som det enda sättet att vara delaktig i samhället. 

Forskningen om relationen mellan arbete och hälsa pekar å andra sidan på att arbete mycket väl kan leda till negativa hälsokonsekvenser: ett jobb med för höga krav, en otrygg anställning, ett jobb utan möjlighet till utveckling eller med dålig lön kan göra dig sjuk. Ett gott arbete kan givetvis vara en positiv faktor som leder till utveckling och hälsa, men att oreflekterat anta (som politiken ofta gör) att arbete alltid är bättre än alternativet är direkt felaktigt. Här spelar det förstås också roll vad alternativet är – arbetslöshet är inte hälsosamt alls, men det beror åtminstone delvis på de villkor som arbetslösa behöver leva under. Problemen med att återgå till en dålig arbetsmiljö efter sjukskrivning är väl beforskade: många studier pekar på att arbetsplatsen är en central arena för att förebygga sjukskrivning och för att rehabilitera tillbaka till arbetet, men vi vet från forskningen att arbetsplatser ofta brister i både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Forskningen har också ifrågasatt värdet av att förorda en så tidig återgång i arbete som möjligt – detta måste bero på dels vilken diagnos vi talar om, och dels hur arbetsmiljön personen ska återgå till ser ut. Att i situationer där arbetet är en direkt orsak till sjukdom propsa på en tidig återgång i arbete kan vara mer skadligt än hälsofrämjande. På senare år har forskning också börjar undersöka värdet av arbete, för både individen och för samhället, där det konstaterats att många anser sina jobb vara helt onödiga, att de inte fyller någon samhällsfunktion. För den som upplever sitt arbete som meningslöst är värdet för individen också tveksam. 

Självklart är filmen förenklad och tillspetsad – det är en musikvideo, inte en avhandling. Är alla sjukskrivna föremål för repressiva myndighetskontakter? Naturligtvis inte. Är alla sjukskrivna i händerna på arbetsgivare som inte bryr sig om sina anställdas hälsa? Naturligtvis inte. I de allra flesta fall fungerar kontakterna med myndigheterna bra och i majoriteten av fallen återgår personer i arbete utan problem. 

Denna film handlar dock om de personer som saknar förutsättningarna att hantera en situation där kraven överstiger resurserna. Filmen illustrerar upplevelsen av att inte bli trodd, inte bli hörd, att bli föremål för regelverk som inte tar hänsyn till individens situation, att inte få stöd på arbetsplatsen. Dessa upplevelser finns också, och ur ett jämlikhetsperspektiv är dessa nog så relevanta och intressanta att fokusera på. Vi vet från socialepidemiologiska undersökningar att det finns en tydlig social gradient i befolkningens hälsa, och det gäller också befolkningens ohälsotal. Filmen är en – återigen – förenklad och tillspetsad kritik mot hur standardiserade system tenderar att behandla alla lika snarare än att se till den individuella situationen. 

Min förhoppning är att filmen kan inbjuda till diskussion. Hur vanliga är de upplevelser som skildras i filmen? Vilka negativa konsekvenser kan sjukförsäkringen ha i sin nuvarande form? För vilka? Vilka upplever inte dessa konsekvenser? Varför? Hur kan arbetsgivare förhindra att stressrelaterad ohälsa uppstår, och hur kan de agera för att stödja personer tillbaka? 

Diskutera i smågrupper.

En dag i Sacramento, CA

Välfärdsturnén fortsatte igår till San Francisco, och idag besökte vi Sacramento och tre olika ställen för möten och diskussioner.

Först besökte vi ett forskningscenter, Center of Poverty Research vid University of California, med forskare från olika discipliner, främst ekonomi, sociologi och psykologi. De berättade om sin verksamhet, där vårt intryck var att även om de arbetade medvetet med att sprida sina resultat så var de relativt traditionellt akademiska i sin verksamhet – kontakter med policyskapare och praktiker sker primärt via att erbjuda information snarare än att aktivt samarbeta med dessa parter kring utvecklingen av forskningsprojekt. Avseende spridning av forskning hade de en del bra idéer, t.ex. att de aktivt använder sig av studenter kring att identifiera pågående policy- och lagstiftningsutveckling och att strategiskt förse relevanta parter med information från centrets forskning. Studenter engageras även för att arbeta med sociala medier för att sprida resultat.

Vid centret genomförs forskning som i många avseenden tycks genomföras inom ramen för det befintliga systemet, där en viktig uppgift är att ta fram evidens för att fattigdomsbekämpande åtgärder fungerar och behövs. Här har också centret som förhoppning att kunna ytterligare utveckla forskning om relationen mellan fattigdom och hälsa, särskilt psykisk hälsa, samt kring folkhälsovetenskapliga perspektiv. Centret arbetar även mycket med utbildning och att främja studier för personer från mera utsatta socioekonomiska grupper.

Vi fick vid detta besök även en del information om fattigdomssituationen i USA, där det rådande fattigdomsbegreppet är ett absolut tal, som motsvarar en årslön på ca 19 000 dollar för ett hushåll på tre personer; detta är att jämföra med medellönen som ligger på ca 52 000 dollar. I praktiken är detta alltså avsevärt lägre än i Sverige, där gränsen för fattigdom är relativ, och motsvarar de som har inkomster på mindre än 60 % av medianinkomsten. Problemet med det amerikanska absoluta måttet är även att samma summa kan vara fullt möjligt att leva på i rurala delar, medan det i en storstadsregion som San Francisco inte ens räcker till att täcka boendekostnader. Kring fattigdom och hälsa finns pågående satsningar på att minska sockerkonsumtionen för skolbarn, där en utmaning är att främja vatten som måltidsdryck snarare än juice eller läsk. Här är ett problem att många inte litar på vattenkvaliteten, och därför föredrar andra drycker.

Dagens andra möte var på Department of Rehabilitation, en myndighet som arbetar mycket med service och information till arbetsgivare kring anställning av personer med funktionsnedsättningar. Här fanns en tydlig inriktning på att tala arbetsgivarnas språk, och att trycka på att anställning av personer med funktionsnedsättningar inte ska bygga på bidrag och andra ekonomiska stödmekanismer, utan att gruppens kompetens och lönsamheten i att anställa personer med funktionsnedsättningar (som generellt har en lägre tendens att byta jobb) är incitament nog.

DoR

Inom myndigheten arbetar ca 1300 anställda med att erbjuda arbetslivsinriktad rehabilitering, vilket sker enligt en individorienterad modell vilket innebär att utformningen av specifika åtgärder skiljer sig från fall till fall. Personalen arbetar ofta teambaserat i relationen till klienter.

Under senare tid har en lag införts om att alla organisationer som kontrakteras av staten ska ha minst 7 % anställda som har funktionsnedsättningar. Hos arbetsgivare med mer än 100 anställda ska detta mål gälla för varje arbetsgrupp. Detta har inneburit att det finns ett ökande tryck på myndigheten från arbetsgivare att hjälpa till med rekrytering av personer med funktionsnedsättningar, där ett initiativ varit att starta en webbaserad matchningstjänst för att stödja detta arbete. Detta är ett inspirerande exempel på hur en lagstiftning kan innebära en konkret förändring i hur arbetsgivare agerar, och kring hur myndigheter därefter kan arbeta för att stödja arbetsgivarna i deras omställning till att bli mera inkluderande.

Myndigheten stödjer även anpassning av arbete genom exempelvis hjälpmedel och tekniska lösningar, och de har ett stort arbete med sin interna arbetsmiljö. Organisationen har 33 % funktionsnedsatta och ett omfattande stöd till dessa för att anpassa sin verksamhet. Detta är ett mycket gott exempel som svenska myndigheter kan och bör lära av, för att göra sina egna verksamheter mera inkluderande. Poängen är att detta inte är anpassningar som i längden är kostsamma, utan snarare relativt blygsamma investeringar för en hållbar verksamhet som föregår med gott exempel på arbetsmarknaden.

Därefter begav vi oss till Open Doors som är en icke-vinstdrivande organisation som ansvarar för att genomföra service till immigranter för att stödja deras inträde på arbetsmarknaden. De har två huvudsakliga program för detta, ett inriktat på socialt arbete och ett inriktat på matchning på arbetsmarknaden för immigranter med bättre förutsättningar att få ett arbete snabbt. Fokus för den arbetsinriktade verksamheten är att få ett första jobb, snarare än vidare karriärutveckling. Verksamheten arbetar med olika grupper av immigranter, där den främsta gruppen är internationella flyktingar som refereras till verksamheten via FN; asylsökande som anländer på egen hand till USA och hävdar politisk asyl; samt odokumenterade immigranter där spansktalande från Mellan- och Latinamerika är den största gruppen. För den senare gruppen är den juridiska statusen en central fråga att komma till rätta med. I verksamheten fanns ett tydligt perspektiv på att främja arbetsmarknadsdeltagande och integration, eftersom detta antas leda till en hälsofrämjande utveckling.

För arbetet med att skapa ekonomisk självständighet är en strategi att erbjuda mikrolån till start av egna företag, samt att stödja kvinnor från länder där det kulturellt inte funnits förväntningar på att de ska arbeta att starta daghemsverksamhet i det egna hemmet. I detta sammanhang försöker verksamheten aktivt arbeta för att även dessa personer ska integreras i det lokala samhället genom att få dem att arbeta fram egna planer för sin verksamhet och hur de ska utveckla sin kontakt med blivande kunder. Mikrolån har ingen direkt motsvarighet i Sverige, det närmaste skulle vara starta eget-bidrag som dock är mera byråkratiskt komplicerat och inte anpassat till gruppen nyanlända. Fördelen med ett system av mikrolån skulle vara att de är lättillgängliga och snabbt kan leda till en etablering på arbetsmarknaden.

Dagens kuriosa: scientologikyrkan i Sacramento erbjuder gratis personlighetstest…

Besök på myndigheter

Andra dagen i Washington träffade vi ett antal federala myndigheter, varav två var fokuserade på disability och en på immigration och mottagande av flyktingar. Detta var mycket intressanta möten där vi fokuserade dels på de olika strategier de använder för att nå ut till arbetsgivare kring funktionsnedsattas inträde i arbetslivet, och dels kring hur de integrerar forskning i sitt arbete. Vi träffade först National Council on Disability (NCD) som är en liten myndighet med uppdraget att ta fram kunskapsunderlag kring funktionsnedsattas situation, där arbetslivet är en viktig del. De samarbetar mycket med representanter för olika grupper i samhället och har publika fora och andra kontaktvägar för att säkerställa att deras rapporter representerar en balanserad bild av olika perspektiv, samtidigt som de samarbetar nära med forskare genom att finansiera utlysningar kring specifika områden. De har sedan i uppdrag att vara en informationskälla till kongressen inför policybeslut. Det intressanta ur Välfärdsakademins perspektiv var hur de så tydligt har uppdraget att sammanställa kunskap och hur de har såväl resurser för detta och en strategi för att säkerställa att denna kunskap är representativ för de grupper den berör. Här kan vi troligtvis lära oss en del kring hur vi arbetar med olika målgrupper och hur deras röster blir hörda, samtidigt som detta integreras med sammanställningar av vetenskaplig litteratur.

På eftermiddagen träffade vi en grupp U.S. Department of Labor, Office of Disability Employment Policy, som var tydligare inriktade på kontakter med arbetslivet och policyutveckling kring detta. De beskrev hur de samlade in data och samarbetade med forskare från universitet och andra organisationer kring att ta fram policyrekommendationer och informationsmaterial till arbetsgivare för att underlätta skapandet av inkluderande arbetsplatser. Här fick vi insikter om hur samarbetet med arbetsgivare kan struktureras och hur engagemang skapas och upprätthålls. Nära knutet till myndigheten finns också National Institute on Disability and Rehabilitation Research, där föreståndaren John Tschida var med på mötet. Han beskrev hur myndigheten samarbetar med forskare och hur de via sina forskningspengar styr formerna för samarbete med praktiken. Mötet gav en hel del inspiration kring hur dessa typer av samarbeten kan utvecklas och även mersmak inför att samarbeta kring gemensam kunskapsutveckling.

Härnäst reser vi till San Francisco för möten med flera myndigheter och NGO’s.

Välfärdsakademin på turné

Sedan en tid tillbaka är jag aktiv i utvecklandet av vad som kallas Välfärdsakademin, en arena för forskning och utveckling mellan universitet, myndigheter, arbetsmarknadens parter och forskningsfinansiärer. Syftet med akademin, som ska lanseras officiellt i januari 2016, ska vara att fungera som en gemensam plattform för utvecklandet av ny kunskap och som en struktur för spridning och implementering av befintlig kunskap, för att utveckla välfärdssystemet och samarbetet mellan dess olika aktörer. I Välfärdsakademin finns en ambition att också kommunicera med aktörer i andra länder kring dessa frågor, där vi sedan tidigare besökt och utvecklat samarbeten med forskargrupper i Kanada och Nederländerna.

För närvarande befinner jag mig i Washington tillsammans med tolv andra personer (från Försäkringskassan, FORTE, Uppsala universitet och Linköpings universitet) där vi har möten med statliga och icke-statliga organisationer som arbetar i den sociala sektorn.  Vi har under resan uppmanats att skriva om våra intryck för publicering internt hos Försäkringskassan och FORTE. Eftersom jag nu skriver så tänker jag att mina inlägg även kan läggas upp här. Förhoppningsvis kan detta också bli en slags nystart för mitt skrivande i bloggform.

IMG_1670

Intryck från den första dagen:

Den första dagen inleddes med en ”federalism briefing”, där vi fick en introduktion till såväl de filosofiska som de politisk-organisatoriska grunderna för det amerikanska samhällsbygget. Personen som gav oss detta, Akram Elias, tryckte hårt på individen som grunden för konstitutionen, där varje politiskt beslut måste värna individens frihet. USA är byggt på idén att varje person som immigrerat till landet (eller fötts här) ska kunna skapa sitt eget liv utan att någon ska kunna diktera hur personen bör leva. Detta är en frihet som kommer med ett stort ansvar, vilket exempelvis innebär att staten inte ska förväntas bidra med mer än det absolut nödvändiga. Idealet är med andra ord en form av nattväktarstat som inte lägger sig i individernas förehavanden. Staten liknades vid en eld – den ger oss en hel del av det vi behöver, som värme och möjlighet att tillaga mat, men den är av naturen expansiv och vill växa, och därför måste vi hela tiden vara på vår vakt.

Därefter fick vi en genomgång av hur det politiska systemet är uppbyggt, och hur staternas självständighet fungerar i relation till den federala nivån. Denna genomgång gav en del klarhet i hur politiska representanter väljs, och hur formerna för deras inflytande ser ut. Intressant ur ett svenskt perspektiv är hur politisk påverkan fungerar, och hur det finns en institutionell struktur som styr utvecklandet av lobbyorganisationer och välgörenhet. Lobbying ses som en nödvändig del av det politiska systemet för att förhindra politisk stagnation, då alla system tenderar att stabilisera sig och motsätta sig förändring. Om lobbygrupper anser att en stat bör ägna sig åt exempelvis socialt arbete så kan de pressa fram sådana beslut, och då genomförs detta arbete genom NGO’s (non-governmental organizations), snarare än genom offentliga verksamheter. Välgörenhet är en grund för utveckling av välfärdstjänster, och även kring forskning och utveckling av tjänster för utsatta grupper. Det som skiljer sig från välgörenhet i Sverige är att det finns en social struktur som understödjer detta, genom att företag och privatpersoner kan undkomma skatt genom att placera sina pengar i stiftelser som årligen måste ge en viss procent till välgörenhet. Detta är grunden för finansieringen för de olika NGO’s som levererar välfärdstjänsterna. NGO’s är i sin tur aktiva även i lobbying mot det politiska systemet. Vi träffade en sådan organisation, CLASP (Center for Law and Social Policy), som ägnade sig främst åt vad i Sverige motsvarar socialt arbete, bland annat stödjande och utvecklande av nutritionsprogram till de 46 miljoner amerikaner som inte har råd att äta sig mätta.

Allt detta var klargörande kring de mycket stora skillnader som finns mellan våra länder, inte bara kring hur det politiska systemet är organiserat, utan kring hur olika utgångspunkterna är för våra respektive samhällsbyggen. Amerikanerna drivs av en stark tro på individens frihet och ansvar för sitt eget liv, vilket får som konsekvens att det i det konstitutionella systemet finns inbyggda skyddsmekanismer mot statlig intervention. Grundtanken är att skydda individen från kollektivet. Detta är som svensk en aning svårt att förlika sig med. I Sverige bygger vi vårt system på erkännandet att individer har olika möjligheter på grund av olika sociala förutsättningar, och vi har byggt ett system som aktivt syftar till att utjämna dessa skillnader. Idén är att en samhällelig struktur som skapar mer likvärdiga förutsättningar oavsett bakgrund ger bättre möjligheter till medverkan i samhällslivet och bidrar till en god levnadsstandard. Det är av dessa anledningar ibland svårt att förlika sig med ett så starkt fokus på individen, då det saknas mekanismer för att motverka att starka individer och grupper utnyttjar sin position på bekostnad av andra. Det diskuterades kring diskriminering, där Elias menade att staten erkänt att det förekommer systematisk diskriminering på grund av exempelvis ras (ett begrepp som fortfarande används i USA) och kön, och att det därför kan vara befogat att under en tid ge vissa grupper mera stöd än andra, även då detta går emot tanken om fullt fokus på individen. Dock är det en pågående debatt kring utsträckningen av dessa undantag.

Vi besökte även en del av George Washington University som arbetar med att stödja personer med funktionsnedsättningar att komma ut i utbildning och arbetsliv. Här gavs en hel del exempel kring arbetsmetoder som är överförbara till svenska förhållanden, t.ex. kring hur arbetsgivare kan stödjas i att ta emot dessa grupper, och att kunna anpassa sin verksamhet.

Sammanfattningsvis är intrycket av den första dagen att vi måste vara mycket uppmärksamma kring vilka idéer och lösningar vi försöker importera utifrån, då de kan bygga på ett samhällssystem med så pass olika utgångspunkter och organiseringsformer så att de inte går att tillämpa i en svensk kontext, t.ex. för att de förutsätter en institutionellt understödd välgörenhetssektor. Samtidigt finns metoder och arbetssätt som går att överföra och som kan anpassas till en svensk kontext. Amerikanerna diskuterar många problem som är desamma i Sverige, t.ex. att stödja funktionsnedsatta eller nyanlända in på arbetsmarknaden, men att lösningarna ser olika ut. Och att varken de lösningar vi får presenterade för oss här eller våra egna kan betraktas som optimala.

Om implementeringsforskning

Idag publicerades en artikel jag medverkat på, där vi haft ambitionen att introducera den relativt långa forskningstraditionen kring policyimplementering till det yngre fältet Implementation Science. Det senare är baserat inom medicinsk forskning och fokuserar till stor del på att förstå och utvärdera interventioner och användandet av evidensbaserad praktik inom hälso- och sjukvård. I artikeln argumenterar vi för att denna forskning har mycket att vinna på att dra lärdom av de teoretiska fynd som utvecklats inom statsvetenskapen, särskilt i avseende att förstå kontextuella frågor kring förutsättningarna för att implementering ska fungera.

Artikeln är publicerad i Implementation Science och är gratis tillgänglig här.

Om grannskaps- och samhällsproblem

I denna text vill jag presentera en av de mest tankeväckande sociologiska studier jag läst: Etablerade och outsiders, av Norbert Elias. Den fungerar som en utmärkt introduktion till sociologi i allmänhet, och till resten av Elias tänkande om samhället. I ljuset av den senaste tidens upplopp och skadegörelse i svenska förorter väcker boken också tankar om orsaker och förklaringar till dessa.

Studien handlar om ett litet förortssamhälle, i vilket Elias identifierar processer och sociala skeenden som återspeglar vad som händer i samhället som helhet – det stora reflekterat i det lilla. Elias skriver att studien av det lilla samhället möjliggjorde en detaljerad studie av ett samhälle i ”mikroformat”. Så vi börjar där, i det lilla samhället som Elias kallade för Winston Parva.

Boken bygger på en studie som avsåg att studera en skillnad i ungdomskriminalitet mellan två bostadsområden. Dock planade den marginella skillnaden i brottsfrekvens ut och försvann under studiens gång, samtidigt som bilden av bostadsområdet med antaget högre brottslighet kvarstod. Vad som blev tydligt var att detta område genomgående sågs som sämre än de andra områdena.

Elias benämnde samhällets tre områden zon 1, 2 och 3. Zon 1 var ett medelklassområde, medan de två andra var arbetarklassområden. För en utomstående betraktare skulle de två senare förefalla närmast identiska, såväl vad gäller klassammansättning, kultur, etnicitet och levnadsstandard. Trots detta fanns det en påtaglig segregation mellan å ena sidan zon 1 och 2, och den andra sidan zon 3. Människorna i den tredje zonen upplevdes genomgående som sämre, smutsigare och bråkigare.

När inga av de traditionella sorteringsmekanismerna (som klass, etnicitet och kulturella skillnader) kunde identifieras uppkom självklart frågan varför en zon sågs som sämre än de andra, när inga ”objektiva” kriterier fanns för denna typ av slutsats. Om båda dessa områden innehöll samma typ av människor med samma bakgrund och värderingar, vad var det då som gjorde att några sågs som sämre än andra? Vad var det som skilde dem åt?

Det fanns faktiskt en skillnad mellan de två första och den tredje zonen. Zon 3 var ett område som byggts ett par decennier innan studien gjordes, medan de två andra var jämngamla med samhället. De familjer som bodde i dessa områden hade bott tillsammans i två eller tre generationer och hade därför en starkt utvecklad gemenskap, såväl som vänner och som fiender. ”Nykomlingarna” var främlingar, inte bara i förhållande till de etablerade, utan också till varandra. På så vis blev sammanhållningen den främsta faktorn i skapandet och upprättandet av bilderna av de tre zonerna: de som tillsammans kunde skapa bilderna kunde via den makt som sammanhållningen innebär etablera detta som en sanning, som även accepterades av människorna i zon 3. Denna sammanhållning var inte uppenbar för invånarna i zon 3, vilket innebar att de aldrig förstod varför de stigmatiserades som sämre människor.

När Elias väl lyckats identifiera denna skillnad mellan områdena uppkom en rad nya frågor. Om den enda skillnaden mellan områdena är hur länge de existerat, och hur länge människorna där levt i samhället, hur går det då till när den etablerade gruppen skapar gränser mot outsidergruppen?

Hur upprätthåller medlemmar av en grupp inom sig föreställningen att de inte bara är mäktigare utan också bättre än de andra? Vilka medel använder de för att påtvinga de mindre mäktiga föreställningen om sin överlägsenhet? (Samtliga citat i detta inlägg kommer från Elias inledning till den svenska upplagan av boken.)

Det centrala, menar Elias, är skillnaden i makt mellan ”etablerade” och ”outsiders”. Genom sammanhållningen, som fungerade som maktresurs, kunde de etablerade se till att reservera sociala positioner, och på så vis ytterligare stärka sammanhållningen i den egna gruppen och utestängningen av alla andra. Processen är cirkulär, och skapar såväl som upprätthåller ett system av ojämlikhet.

Elias bestämde sig för att detaljstudera hur denna maktutövning gick till i praktiken, och hur invånarna i de två första zonerna gjorde för att trycka ner människorna i zon 3, samtidigt som de höjde sig själva.

En central mekanism var vilka medlemmar i de olika områdena som tilläts representera området som helhet. Det visade sig att trots att människorna i de olika områdena hade en ungefärligt likartad sammansättning definierade invånarna sin egen och de andra grupperna efter hur en viss del i området levde och verkade. Zon 1 och 2 definierades och bedömdes genomgående utifrån ”den bästa minoriteten”, alltså de i området som hade högst lön, högst social status, var skötsamma och allmänt framgångsrika. Zon 3 å sin sida definierades och bedömdes utifrån ”den värsta minoriteten”, där de som var stökigast, som levde av samhällets välfärdsinsatser, som var kriminella eller i betraktarnas ögon allmänt misslyckade fick representera hela områdets invånare. En klick medelklassfamiljer i zon 2 bidrog därför i hög grad till att höja hela zonens status, medan existensen av några stökiga familjer inte rörde gruppens rykte i ryggen. I zon 3 var förhållandet det motsatta – en liten grupp stökiga familjer fick representera hela gruppen. Det som skedde var en stigmatisering av en hel grupp utifrån en mindre grupp individer, illustrerat i nedanstående figur.

moraldiff

Detta kallar Elias för en moralisk differentiering, som skapar en stigmatisering av den antaget moraliskt underlägsna gruppen. Denna differentiering används av de etablerade för att bevisa och legitimera sin värdering av outsiders både för sig själva och för de som stigmatiserats. Som Elias säger:

Det finns alltid något belägg för att ens egen grupp är ”god” och den andra ”dålig”.

Att påvisa genom exempel att det faktiskt förhåller sig på detta sätt är för den som har makten att välja exemplen inte särskilt svårt.

Outsidergruppen anklagades för en rad olika saker, många som enligt Elias ses som gemensamma för de flesta outsidergrupper i samhället. Den viktigaste (och vanligaste) anklagelsen är anomi: outsidergruppen ses som opålitlig, odisciplinerad och laglös. De ses som ett gäng kriminella och oborstade figurer som de etablerade gör bäst i att hålla sig ifrån. Förutom att gruppen ses som oregerlig betraktas de generellt också som smutsiga, en anklagelse som i synnerhet gäller outsidergruppens kök och deras personliga hygien. Detta är en bild som stämmer med den som de mer välbeställda hade av arbetarklassen vid industrialiseringens början på 1800-talet, ”den otvättade massan”, som lever kvar som en sinnebild av de utstötta människorna: det är en kombination av anomi och smuts. Det är också analogt med de föreställningar som brukar kallas för Klintbergare, vandringssägner om hur invandrare odlar potatis i parkettgolven och hur råttkött används på pizzan.

Den här stigmatiseringen kan förstås genom vad Elias benämner de två gruppernas gruppkarisma respektive gruppskam. De etablerade tar del av sin grupps karisma genom att underkasta sig gruppens normer, normer som de andra ses som oförmögna att efterleva. Outsiders ses som anomiska element, och närmare kontakt med dem upplevs som obehaglig och oönskvärd. Eftersom det i det här fallet fanns avsevärda skillnader i hur integrerade människorna från de olika zonerna var i samhället kunde den tredje zonens människor inte bara betraktas som oförmögna att efterleva normer, utan också fås att faktiskt själva anse sig oförmögna att efterleva dem. När maktskillnaden blir tillräckligt stor kommer dessa outsiders att mäta sig efter förtryckarens måttstock och se på sig själva som bristfälliga. De ser sin underlägsna maktposition inte som en skillnad i integration (en skillnad de för övrigt var omedvetna om), utan som ett tecken på mänsklig underlägsenhet, liksom de etablerade ser sin högre maktställning som ett tecken på högre människovärde.

För att upprätthålla denna sociala kontroll var skvallret oerhört viktigt i Winston Parva. Med hjälp av skvallret hölls djungeltrumman varm kring vad invånarna i zon 3 hade för sig. Merparten av dessa rapporter rörde naturligtvis den stökiga minoriteten, men värderingen blev gemensam för hela området. Skvallret var likaså viktigt för att hålla den egna gruppens medlemmar i styr, och att förhindra dem att umgås över gränserna. Skvallret tog sig uttryck i stereotypa former av beröm för de egna och anklagelser och förtal mot de andra.

När en grupp befinner sig i en underlägsen position, som en outsidergrupp, försöker de ofta ”slå tillbaka” mot de etablerade, och de gör det för det mesta just med de metoder som de etablerade förväntar sig: genom kriminalitet, apati och allmän stökighet. Elias skriver på ett ställe:

Ge en grupp dåligt rykte och den försöker troligen leva upp till det.

I och med att gruppen har tillägnat sig den gruppskam som de etablerade pålagt dem, och internaliserat den som en del av sig själva, så blir det hela självuppfyllande. I och med att de ständigt möter bilden av sig själva som mindre värda så är det också så de kommer att uppfatta sig själva.

Att använda sig av distinktionen mellan etablerade och outsiders fungerar utmärkt även för att förklara större samhällsfenomen, som främlingsfientlighet och rasism, eftersom den lägger fokus på det centrala, maktskillnader, snarare än perifera aspekter som hudfärg eller etnicitet. Det är samma mekanismer som är i arbete vare sig de olika grupperna är lika varandra till utseendet eller inte; ett belysande exempel torde utgöras av judeförföljelsen under andra världskriget, där man för att identifieras som jude tvingades bära davidsstjärnan runt armen. Fysisk olikhet kan förvisso sägas underlätta utestängningsprocessen, men knappast förklara den. Termer som ”ras” och ”etnicitet” fungerar snarast som ideologiska skygglappar som får oss att fokusera på andra faktorer än de centrala. Det är i skillnaden i makt all utestängning har sitt ursprung, och därmed även sin förklaring.

Om fixeringsbilder, och att åter läsa sociologi

I helgen plockade jag fram en bok av Johan Asplund (Sveriges kanske främsta socialpsykolog/sociolog) som jag inte kommit mig för att läsa förut: Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991). Jag börjar läsa med en påtagligt upprymd känsla: det är inte bara en sociologisk text (vilket jag läser från tid till annan om än en smula för sällan), utan också en text av en av de författare jag håller högst. Det är en känsla av hemkomst. Boken är en, i Asplunds sedvanliga stil, fri betraktelse över detta begreppspar, som i många avseenden är att betrakta som sociologiska grundbegrepp. Asplund noterar hur begreppen i mer eller mindre omarbetad form återkommer hos de flesta namnkunniga sociologer under 1800- och 1900-talet, från Durkheim till Parsons (och Habermas, även om Asplund tycks ovillig att skriva om honom).

Begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft myntades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies 1887, och syftar generellt till olika former av social samlevnad. Gemeinschaft beskriver den privata eller småskaliga gemenskapen (ofta förknippad med förmoderna samhällen eller mindre sociala sammanhang) och Gesellschaft det offentliga livet, karaktäriserat av anonymitet, struktur och näringsliv. Andra teoretiker har talat om mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim), värde- och målrationella handlingar (Weber) eller livs- och systemvärld (Habermas). Många sociologiska analyser utgår mer eller mindre uttalat ifrån den tankefigur som begreppen beskriver, där det nära sociala livet ofta ställs i motsats eller konflikt till det offentliga. (Asplund gör också en intressant genomgång av översättbarheten i dessa begrepp, då termerna inte har exakta motsvarigheter i svenskan; Gesellschaft kan syfta på samhälle, på bolag, föreningar eller sällskap. Istället ska vi förstå begreppen som just en tankefigur, vars innebörd vi kan känna igen oavsett om vi har exakta ord för den eller ej, då den utgör västerländskt allmängods.)

Många av de texter som skrivits om begreppen utgår ifrån en idé om att vi genom historien rört oss alltmer mot ett samhälle karaktäriserat av Gesellschaft. I detta finns ofta en beklagande underton: Gemeinschaft målas ofta upp som någonting mera positivt och mänskligt än Gesellschaft, som är något konstlat och konstruerat. Även om Asplund tycks instämma i att det moderna är avsevärt mera präglat av det senare än vad tidigare samhällen varit så är en av hans poänger att begreppen inte ska ses som ömsesidigt uteslutande, utan som idealtyper som samexisterar. Dock innebär detta inte, enligt Asplund, att vi kan betrakta begreppen som ett kontinuum vari vi kan placera olika fenomen eller handlingar. Snarare (och här kommer en av Asplunds återkommande teman) existerar de samtidigt, och vi kan endast se det ena när vi inte ser det andra. Det är som en fixeringsbild, en sådan där man vid första anblicken ser ett motiv, och sedan ett annat. När vi väl har sett båda motiven kan vi låta blicken växla mellan dem, men det går inte att se dem samtidigt. På samma sätt menar Asplund att vi kan studera samma fenomen och, beroende på hur vi justerar blicken, se det som ett uttryck för Gemeinschaft eller för Gesellschaft. Han exemplifierar med två antropologiska studier av samma mexikanska by, där de två författarna beskriver två diametralt olika samhällen, beroende på de perspektiv de utgått ifrån. Sanningen, menar Asplund, ligger inte i den ena eller den andra bilden, utan i kombinationen av dem och växlingen mellan dem. Detta blir plötsligt ett epistemologiskt ställningstagande, och ett tilltalande sådant.

Vi skriver och talar, inte om en ”rå” verklighet, utan alltid om en redan på ett eller annat sätt bearbetad, formad eller gestaltad verklighet. Denna provisoriska bearbetning, formning eller gestaltning ombesörjs av tankefigurerna. Allt seende är att se någonting som någonting. Tankefigurerna och deras uppgift är förknippade med detta ”som”. Tankefigurernas nivå är den nivå där verkligheten är på väg att bli till språk, till text eller tal, men i förhållande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal är tankefigurerna dock ”stumma”. De är ett sätt att se. (s. 39)

Ovanstående tankar har en omedelbar relevans för analyser av sociala fenomen, i min egen forskning exemplifierad av hur olika aktörer inom sjukskrivningsprocessen tolkar situationer utifrån tämligen olika tankefigurer. Där det för övrigt också går utmärkt att spåra Gemeinschaft- och Gesellschaft-orienterade diskurser hos dessa aktörer.

Läsningen innebar en välkommen tillbakablick på sociologins historia, på ett begreppspar med stort förklaringsvärde, och på en kunskapssyn som varit min sedan jag började studera, men som ibland fört en suddig bakhuvudsexistens. Att Asplund därtill är en av landets främsta stilister som genom essäformen på ett engagerande sätt leder läsarens tankar i allt snävare cirklar kring ett ämne, skadar förstås inte heller.

Om Tony Judts ”Ill Fares the Land”

Jag läste nyligen Ill Fares the Land av Tony Judt (finns även på svenska). Det är en tankeväckande bok, även om mycket av tankegodset är välbekant för den politiskt intresserade (t.ex. sambandet mellan jämlikhet, välstånd och hälsa, med referenser till Richard Wilkinson och Kate Pickett). Den stora förtjänsten med boken är det historiska perspektivet, där Judt beskriver uppgång och fall för den västerländska socialdemokratin och idén om en välfärdsstat och offentligt organiserade tjänster.

En av bokens huvudpoänger är hur Europa (och till del även USA) efter världskrigen samlade sig för att till slut organisera samhällen där grundläggande trygghet och allmännyttiga tjänster blev en sak för det offentliga via samhälleliga institutioner: den västerländska välfärdsstaten, ofta (men inte alltid) via starka socialdemokratiska regeringar. Judt beskriver hur det allmänna politiska klimatet efter krigen innebar att inte ens de mest högerorienterade partierna opponerade sig särskilt starkt, och att det fanns en insikt om att marknaden inte kunde lösa alla problem eller driva alla typer av verksamheter.

Dessa samhällen byggdes under relativt kort tid, historiskt sett, där efterkrigsgenerationens barn snabbt tog den samhällsservice dessa institutioner innebar för givet. Detta innebar samtidigt att värdet av dem förminskades:

[T]he 60’s generation was above all the successful byproduct of the very welfare states on which it poured such youthful scorn […]. The old Patrician classes had given way to a generation of well-intended social engineers, but neither was prepared for the radical disaffection of their children.

Judt beskriver hur denna generation istället för att fokusera på generell jämlikhet och rättvisa tenderade att ägna sin politiska energi åt antingen sig själva eller specifika förfördelade grupper. Denna mer individorienterade politiska strömning gick återigen att spåra tvärs över den traditionella vänster-höger-skalan, och banade med tiden väg för ett misstänkliggörande av offentliga institutioner. Avregleringar och privatiseringar beskrivs som en konsekvens av detta, där de tidigare insikterna om att vissa samhällstjänster antingen är i grunden olönsamma eller olämpliga att drivas av företag med vinstintressen tycktes bortblåsta. (Judt exemplifierar med järnvägen, vilket för en svensk läsare förefaller vara ett högst relevant exempel.)

Bilden som tecknas i boken är den av mänsklighetens korta minne och oförmåga att lära av sina misstag. Välfärdssamhället må aldrig ha varit perfekt i alla avseenden, men det har inneburit att människor kunnat växa upp i en helt annan trygghet och med helt andra förutsättningar än någonsin tidigare i historien. Men så snart vi nått dithän infinner sig rastlösheten och ledan, och förvaltandet av det den tidigare generationen byggt upp känns inte särskilt spännande.

Vi måste våga lära av historien, menar Judt, och lära oss att åter tänka staten, utifrån att den ger oss förutsättningar att skapa allmännytta på ett sätt som privata alternativ inte klarar av. Det innebär att vi måste reflektera över vad staten är bättre eller sämre lämpad att sköta, och låta offentliga institutioner driva de verksamheter som marknaden inte kan eller ska göra vinst på, snarare än att (som har gjorts i stor utsträckning) privatisera av ideologiska skäl, ofta till stor förlust. (I många fall har staten fått gå in som garant om den privata aktören fallerar, särskilt när det rör sig om vitala samhällsfunktioner.) Vi måste också inse att en nationalstat fortfarande är nödvändig även i en globaliserad värld, eftersom vi lever våra fysiska liv i vår lokala miljö, där samhället måste fungera. Staten fungerar som intermediär mellan individen och de stora multinationella intressen som styr mycket av ekonomin, där välfärdstjänster och socialförsäkringsskydd utgår ifrån ett annat perspektiv än företagens.

En av Judts återkommande frågor är vilken typ av samhälle vi vill ha. Om vi vill ha ett samhälle där orättvisor minimeras och där människor har en grundläggande trygghet måste vi också våga föra en politik och bygga institutioner som gör det möjligt. I annat fall bygger vi ett samhälle där misstänksamheten och orättvisorna frodas, där individers betalningsförmåga styr deras möjligheter, och där de välbeställda bygger gemenskaper dit andra inte får tillgång.

Ett ofta upprepat missförstånd är att trygghet och frihet skulle vara varandras motsatser, och att de trygghetssystem som staten bygger upp således skulle riskera individens möjligheter att styra över sina livsval. Detta, visar mycket forskning, är en chimär: en inkomstutjämnande politik och den trygghet som ett välfärdssystem innebär leder till bättre livsvillkor för den breda befolkningen, och därmed bättre förutsättningar för medborgare att uppnå sina livsmål. Frihet och trygghet går hand i hand.

Vänstern har emellertid haft svårigheter att formulera dessa idéer på ett sätt som tilltalar dagens väljare. Vi tar mycket av samhällets institutioner för givna, och vi bör minnas hur dessa var otänkbara för mindre än hundra år sedan; det finns, menar Judt, mycket att försvara. Samtidigt finns en traditionell uppfattning om att vänstern står för revolution och högern för konservatism, medan det i det nuvarande politiska klimatet snarare är tvärtom: högern har uppvisat en märkbar frenesi i att omstöpa och bryta sönder de samhällsinstitutioner som byggts upp sedan världskrigen, medan vänstern behövt försvara bevarandet av dessa. I praktiken blir vänstern ofta undflyende, vilket Judt anser vara olyckligt:

Social democrats are characteristically modest – a political quality whose virtues are overestimated. We need to apologize a little less for past shortcomings and speak more assertively of achievements. […] Why have we been in such a hurry to tear down the dikes laboriously set in place by our predecessors? Are we so sure that there are no floods to come? […] Social democracy does not represent an ideal future; it does not even represent the ideal past. But among the options available to us today, it is better than anything else at hand.

Judt är förstås tydligt ideologiskt färgad, normativ och politisk. Men oavsett om läsaren håller med honom eller inte så tecknar han en mycket tankeväckande bild av mänsklighetens sentida historia. Många av de tankar som presenteras torde vara av intresse inte bara för socialdemokrater och vänsterpartister, utan även för borgerliga politiker som vågar ifrågasätta att marknaden är svaret på alla problem. Judts uppmaning att vi åter måste lära oss att tänka stat gäller oavsett politisk färg.

Om implementering av ekonomiskt stöd till företagshälsovård

I dagarna publicerades en studie jag gjort tillsammans med forskare från Karolinska institutet kring det ekonomiska stödsystem till företagshälsovården som infördes 2010. Artikeln finns offentligt tillgänglig här:

Ståhl, C., Toomingas, A., Åborg, C., Ekberg, K., Kjellberg, K. (2013): ”Promoting occupational health interventions in early return to work by implementing financial subsidies: A Swedish case study”, BMC Public Health, 13:310.

Det ekonomiska stödet introducerades för att främja användandet av företagshälsovårdstjänster i rehabilitering, särskilt för personer sjukskrivna högst 45 dagar. Stödet omfattar läkarbesök, medicinska undersökningar, samt koordinerade insatser. Den sistnämnda tjänsten är en relativt omfattande typ av multiprofessionell bedömning av individens arbetsförmåga, och ska involvera besök på arbetsplatsen. Det finns mycket stöd i forskningen för att återgång i arbete underlättas av arbetsnära interventioner, där den typ av tjänster som beskrivs i de koordinerade insatserna rimligtvis kan ha en positiv effekt på sjukskrivnas möjligheter att komma tillbaka till arbetet.

I studien har användandet av stödet under det första året undersökts, där vi konstaterar att de tjänster som subventioneras via stödet generellt uppfattas som positiva av de som använt dem (inte minst av de sjukskrivna), men att användandet, särskilt av de koordinerade insatserna, varit begränsat. Förklaringen till detta är en kombination av att stödet varit krångligt utformat (vissa företagshälsovårdsenheter erbjuder motsvarande tjänster utan att vilja ta den administrativa börda som ansökan om stöd innebär), samt att stödet varit okänt bland arbetsgivare. Eftersom stödet främst kommunicerats till företagshälsovården tycks användningen till stor del vara begränsad till de arbetsgivare som redan tidigare använde sig av dessa tjänster. Det tycks också ha funnits många oklarheter kring huruvida stödet skulle subventionera för företagshälsovården, arbetsgivaren eller bådadera, och hur denna fördelning av kostnader skulle gå till i praktiken.

Artikeln diskuterar även generella svårigheter med att försöka påverka marknader genom implementering av stödsystem. Företagshälsovården i Sverige är organiserad enligt en marknadsprincip där staten har mycket begränsade möjligheter att påverka utbudet av tjänster. Då företagshälsovården i princip är frivillig för arbetsgivare (väldigt få mindre företag har anknytning till företagshälsovård) innebär det att dessa arbetsgivares användning av sådana tjänster svårligen kan påverkas om inte tillgång till företagshälsovård regleras i lag, enligt finsk eller holländsk modell.

Utifrån rådande svensk organisering av företagshälsovård kan således följande rekommendation göras: om stödsystem ska utvecklas, gör det inte överdrivet byråkratiskt, och informera arbetsgivarna om att det finns.

Studien var en utvärdering gjord på uppdrag av Socialdepartementet och Försäkringskassan. Den svenska rapporten finns tillgänglig här.

Om arbetsmiljöpolitik

Idag läser jag en krönika av ett skyddsombud som beskriver en förfallande kontroll av arbetsmiljön på våra arbetsplatser, med alltmer arroganta arbetsgivare som en följd. I krönikan dras kopplingar till politiska beslut sedan Alliansens valseger 2006: minskade anslag till Arbetsmiljöverket som lett till färre inspektörer, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, samt minskande ansvar för arbetsgivare i rehabiliteringsfrågor. Det senare har gjorts genom att frånta arbetsgivaren formellt ansvar för att genomföra rehabiliteringsutredningar, samt genom att via rehabiliteringskedjan sätta tidsgränser för hur länge arbetsgivaren kan förväntas anpassa arbetet innan individen måste söka andra jobb.

Forskningen visar att återgång i arbete är i högsta grad beroende av att arbetsgivare medverkar och bidrar i rehabiliteringsprocessen. Jag skrev om detta i Socialmedicinsk tidskrift 2009, där slutsatsen var att arbetsgivarna utgör såväl problemet som lösningen kring i rehabiliteringsfrågor. I de fall där sjukskrivna ska rehabiliteras till sitt tidigare arbete är kontakten med arbetsplatsen avgörande, och i de fall där arbetsgivare saknas är kontakten med arbetsmarknadens parter lika central. Denna kontakt bygger idag i princip helt på arbetsgivares välvilja. Det finns allt färre incitament för arbetsgivare att engagera sig, vare sig i att förbättra arbetsmiljön eller för att underlätta rehabilitering.

Min utgångspunkt är att reglering är nödvändig, eftersom arbetsgivares agerande alltid sker i relation till de krav som ställs. Det finns många ”goda” arbetsgivare, liksom det finns många ”dåliga”, men gemensamt för de flesta är att varje åtgärd sker i relation till kort- eller långsiktig lönsamhet. Arbetsmiljö ska och kan dock inte vara beroende av välvilja: lagen ska definiera minimistandard, och inspektörer ska garantera efterlevnaden.

För närvarande deltar jag i en systematisk litteraturstudie av betydelsen av regulatoriska instrument för att påverka arbetsgivares arbetsmiljöarbete och prevention av sjukskrivning. Vid årsskiftet har vi förhoppningsvis resultat som visar hur olika styrinstrument kan användas för att förstärka arbetsgivares ansvar för dessa frågor. Ett rimligt antagande är att en arbetsgivare som satsar på arbetsmiljö också har bättre förutsättningar att undvika sjukskrivningar, och därmed även vara en bättre arbetsplats att rehabiliteras tillbaka till i de fall medarbetare trots allt blir sjuka.

Jag instämmer med krönikören: Sverige ska vara ett land där arbetsmiljön står i fokus och där ingen anställd borde vara orolig för sitt liv och sin hälsa på jobbet. Och inte behöva oroa sig för att förlora jobbet för att man påpekar brister i arbetsmiljön. Detta sker inte av sig självt. Detta sker via medveten politik.