Om arbetsmiljöpolitik

Idag läser jag en krönika av ett skyddsombud som beskriver en förfallande kontroll av arbetsmiljön på våra arbetsplatser, med alltmer arroganta arbetsgivare som en följd. I krönikan dras kopplingar till politiska beslut sedan Alliansens valseger 2006: minskade anslag till Arbetsmiljöverket som lett till färre inspektörer, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, samt minskande ansvar för arbetsgivare i rehabiliteringsfrågor. Det senare har gjorts genom att frånta arbetsgivaren formellt ansvar för att genomföra rehabiliteringsutredningar, samt genom att via rehabiliteringskedjan sätta tidsgränser för hur länge arbetsgivaren kan förväntas anpassa arbetet innan individen måste söka andra jobb.

Forskningen visar att återgång i arbete är i högsta grad beroende av att arbetsgivare medverkar och bidrar i rehabiliteringsprocessen. Jag skrev om detta i Socialmedicinsk tidskrift 2009, där slutsatsen var att arbetsgivarna utgör såväl problemet som lösningen kring i rehabiliteringsfrågor. I de fall där sjukskrivna ska rehabiliteras till sitt tidigare arbete är kontakten med arbetsplatsen avgörande, och i de fall där arbetsgivare saknas är kontakten med arbetsmarknadens parter lika central. Denna kontakt bygger idag i princip helt på arbetsgivares välvilja. Det finns allt färre incitament för arbetsgivare att engagera sig, vare sig i att förbättra arbetsmiljön eller för att underlätta rehabilitering.

Min utgångspunkt är att reglering är nödvändig, eftersom arbetsgivares agerande alltid sker i relation till de krav som ställs. Det finns många ”goda” arbetsgivare, liksom det finns många ”dåliga”, men gemensamt för de flesta är att varje åtgärd sker i relation till kort- eller långsiktig lönsamhet. Arbetsmiljö ska och kan dock inte vara beroende av välvilja: lagen ska definiera minimistandard, och inspektörer ska garantera efterlevnaden.

För närvarande deltar jag i en systematisk litteraturstudie av betydelsen av regulatoriska instrument för att påverka arbetsgivares arbetsmiljöarbete och prevention av sjukskrivning. Vid årsskiftet har vi förhoppningsvis resultat som visar hur olika styrinstrument kan användas för att förstärka arbetsgivares ansvar för dessa frågor. Ett rimligt antagande är att en arbetsgivare som satsar på arbetsmiljö också har bättre förutsättningar att undvika sjukskrivningar, och därmed även vara en bättre arbetsplats att rehabiliteras tillbaka till i de fall medarbetare trots allt blir sjuka.

Jag instämmer med krönikören: Sverige ska vara ett land där arbetsmiljön står i fokus och där ingen anställd borde vara orolig för sitt liv och sin hälsa på jobbet. Och inte behöva oroa sig för att förlora jobbet för att man påpekar brister i arbetsmiljön. Detta sker inte av sig självt. Detta sker via medveten politik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *