Om Tony Judts ”Ill Fares the Land”

Jag läste nyligen Ill Fares the Land av Tony Judt (finns även på svenska). Det är en tankeväckande bok, även om mycket av tankegodset är välbekant för den politiskt intresserade (t.ex. sambandet mellan jämlikhet, välstånd och hälsa, med referenser till Richard Wilkinson och Kate Pickett). Den stora förtjänsten med boken är det historiska perspektivet, där Judt beskriver uppgång och fall för den västerländska socialdemokratin och idén om en välfärdsstat och offentligt organiserade tjänster.

En av bokens huvudpoänger är hur Europa (och till del även USA) efter världskrigen samlade sig för att till slut organisera samhällen där grundläggande trygghet och allmännyttiga tjänster blev en sak för det offentliga via samhälleliga institutioner: den västerländska välfärdsstaten, ofta (men inte alltid) via starka socialdemokratiska regeringar. Judt beskriver hur det allmänna politiska klimatet efter krigen innebar att inte ens de mest högerorienterade partierna opponerade sig särskilt starkt, och att det fanns en insikt om att marknaden inte kunde lösa alla problem eller driva alla typer av verksamheter.

Dessa samhällen byggdes under relativt kort tid, historiskt sett, där efterkrigsgenerationens barn snabbt tog den samhällsservice dessa institutioner innebar för givet. Detta innebar samtidigt att värdet av dem förminskades:

[T]he 60’s generation was above all the successful byproduct of the very welfare states on which it poured such youthful scorn […]. The old Patrician classes had given way to a generation of well-intended social engineers, but neither was prepared for the radical disaffection of their children.

Judt beskriver hur denna generation istället för att fokusera på generell jämlikhet och rättvisa tenderade att ägna sin politiska energi åt antingen sig själva eller specifika förfördelade grupper. Denna mer individorienterade politiska strömning gick återigen att spåra tvärs över den traditionella vänster-höger-skalan, och banade med tiden väg för ett misstänkliggörande av offentliga institutioner. Avregleringar och privatiseringar beskrivs som en konsekvens av detta, där de tidigare insikterna om att vissa samhällstjänster antingen är i grunden olönsamma eller olämpliga att drivas av företag med vinstintressen tycktes bortblåsta. (Judt exemplifierar med järnvägen, vilket för en svensk läsare förefaller vara ett högst relevant exempel.)

Bilden som tecknas i boken är den av mänsklighetens korta minne och oförmåga att lära av sina misstag. Välfärdssamhället må aldrig ha varit perfekt i alla avseenden, men det har inneburit att människor kunnat växa upp i en helt annan trygghet och med helt andra förutsättningar än någonsin tidigare i historien. Men så snart vi nått dithän infinner sig rastlösheten och ledan, och förvaltandet av det den tidigare generationen byggt upp känns inte särskilt spännande.

Vi måste våga lära av historien, menar Judt, och lära oss att åter tänka staten, utifrån att den ger oss förutsättningar att skapa allmännytta på ett sätt som privata alternativ inte klarar av. Det innebär att vi måste reflektera över vad staten är bättre eller sämre lämpad att sköta, och låta offentliga institutioner driva de verksamheter som marknaden inte kan eller ska göra vinst på, snarare än att (som har gjorts i stor utsträckning) privatisera av ideologiska skäl, ofta till stor förlust. (I många fall har staten fått gå in som garant om den privata aktören fallerar, särskilt när det rör sig om vitala samhällsfunktioner.) Vi måste också inse att en nationalstat fortfarande är nödvändig även i en globaliserad värld, eftersom vi lever våra fysiska liv i vår lokala miljö, där samhället måste fungera. Staten fungerar som intermediär mellan individen och de stora multinationella intressen som styr mycket av ekonomin, där välfärdstjänster och socialförsäkringsskydd utgår ifrån ett annat perspektiv än företagens.

En av Judts återkommande frågor är vilken typ av samhälle vi vill ha. Om vi vill ha ett samhälle där orättvisor minimeras och där människor har en grundläggande trygghet måste vi också våga föra en politik och bygga institutioner som gör det möjligt. I annat fall bygger vi ett samhälle där misstänksamheten och orättvisorna frodas, där individers betalningsförmåga styr deras möjligheter, och där de välbeställda bygger gemenskaper dit andra inte får tillgång.

Ett ofta upprepat missförstånd är att trygghet och frihet skulle vara varandras motsatser, och att de trygghetssystem som staten bygger upp således skulle riskera individens möjligheter att styra över sina livsval. Detta, visar mycket forskning, är en chimär: en inkomstutjämnande politik och den trygghet som ett välfärdssystem innebär leder till bättre livsvillkor för den breda befolkningen, och därmed bättre förutsättningar för medborgare att uppnå sina livsmål. Frihet och trygghet går hand i hand.

Vänstern har emellertid haft svårigheter att formulera dessa idéer på ett sätt som tilltalar dagens väljare. Vi tar mycket av samhällets institutioner för givna, och vi bör minnas hur dessa var otänkbara för mindre än hundra år sedan; det finns, menar Judt, mycket att försvara. Samtidigt finns en traditionell uppfattning om att vänstern står för revolution och högern för konservatism, medan det i det nuvarande politiska klimatet snarare är tvärtom: högern har uppvisat en märkbar frenesi i att omstöpa och bryta sönder de samhällsinstitutioner som byggts upp sedan världskrigen, medan vänstern behövt försvara bevarandet av dessa. I praktiken blir vänstern ofta undflyende, vilket Judt anser vara olyckligt:

Social democrats are characteristically modest – a political quality whose virtues are overestimated. We need to apologize a little less for past shortcomings and speak more assertively of achievements. […] Why have we been in such a hurry to tear down the dikes laboriously set in place by our predecessors? Are we so sure that there are no floods to come? […] Social democracy does not represent an ideal future; it does not even represent the ideal past. But among the options available to us today, it is better than anything else at hand.

Judt är förstås tydligt ideologiskt färgad, normativ och politisk. Men oavsett om läsaren håller med honom eller inte så tecknar han en mycket tankeväckande bild av mänsklighetens sentida historia. Många av de tankar som presenteras torde vara av intresse inte bara för socialdemokrater och vänsterpartister, utan även för borgerliga politiker som vågar ifrågasätta att marknaden är svaret på alla problem. Judts uppmaning att vi åter måste lära oss att tänka stat gäller oavsett politisk färg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *