Om fixeringsbilder, och att åter läsa sociologi

I helgen plockade jag fram en bok av Johan Asplund (Sveriges kanske främsta socialpsykolog/sociolog) som jag inte kommit mig för att läsa förut: Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991). Jag börjar läsa med en påtagligt upprymd känsla: det är inte bara en sociologisk text (vilket jag läser från tid till annan om än en smula för sällan), utan också en text av en av de författare jag håller högst. Det är en känsla av hemkomst. Boken är en, i Asplunds sedvanliga stil, fri betraktelse över detta begreppspar, som i många avseenden är att betrakta som sociologiska grundbegrepp. Asplund noterar hur begreppen i mer eller mindre omarbetad form återkommer hos de flesta namnkunniga sociologer under 1800- och 1900-talet, från Durkheim till Parsons (och Habermas, även om Asplund tycks ovillig att skriva om honom).

Begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft myntades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies 1887, och syftar generellt till olika former av social samlevnad. Gemeinschaft beskriver den privata eller småskaliga gemenskapen (ofta förknippad med förmoderna samhällen eller mindre sociala sammanhang) och Gesellschaft det offentliga livet, karaktäriserat av anonymitet, struktur och näringsliv. Andra teoretiker har talat om mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim), värde- och målrationella handlingar (Weber) eller livs- och systemvärld (Habermas). Många sociologiska analyser utgår mer eller mindre uttalat ifrån den tankefigur som begreppen beskriver, där det nära sociala livet ofta ställs i motsats eller konflikt till det offentliga. (Asplund gör också en intressant genomgång av översättbarheten i dessa begrepp, då termerna inte har exakta motsvarigheter i svenskan; Gesellschaft kan syfta på samhälle, på bolag, föreningar eller sällskap. Istället ska vi förstå begreppen som just en tankefigur, vars innebörd vi kan känna igen oavsett om vi har exakta ord för den eller ej, då den utgör västerländskt allmängods.)

Många av de texter som skrivits om begreppen utgår ifrån en idé om att vi genom historien rört oss alltmer mot ett samhälle karaktäriserat av Gesellschaft. I detta finns ofta en beklagande underton: Gemeinschaft målas ofta upp som någonting mera positivt och mänskligt än Gesellschaft, som är något konstlat och konstruerat. Även om Asplund tycks instämma i att det moderna är avsevärt mera präglat av det senare än vad tidigare samhällen varit så är en av hans poänger att begreppen inte ska ses som ömsesidigt uteslutande, utan som idealtyper som samexisterar. Dock innebär detta inte, enligt Asplund, att vi kan betrakta begreppen som ett kontinuum vari vi kan placera olika fenomen eller handlingar. Snarare (och här kommer en av Asplunds återkommande teman) existerar de samtidigt, och vi kan endast se det ena när vi inte ser det andra. Det är som en fixeringsbild, en sådan där man vid första anblicken ser ett motiv, och sedan ett annat. När vi väl har sett båda motiven kan vi låta blicken växla mellan dem, men det går inte att se dem samtidigt. På samma sätt menar Asplund att vi kan studera samma fenomen och, beroende på hur vi justerar blicken, se det som ett uttryck för Gemeinschaft eller för Gesellschaft. Han exemplifierar med två antropologiska studier av samma mexikanska by, där de två författarna beskriver två diametralt olika samhällen, beroende på de perspektiv de utgått ifrån. Sanningen, menar Asplund, ligger inte i den ena eller den andra bilden, utan i kombinationen av dem och växlingen mellan dem. Detta blir plötsligt ett epistemologiskt ställningstagande, och ett tilltalande sådant.

Vi skriver och talar, inte om en ”rå” verklighet, utan alltid om en redan på ett eller annat sätt bearbetad, formad eller gestaltad verklighet. Denna provisoriska bearbetning, formning eller gestaltning ombesörjs av tankefigurerna. Allt seende är att se någonting som någonting. Tankefigurerna och deras uppgift är förknippade med detta ”som”. Tankefigurernas nivå är den nivå där verkligheten är på väg att bli till språk, till text eller tal, men i förhållande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal är tankefigurerna dock ”stumma”. De är ett sätt att se. (s. 39)

Ovanstående tankar har en omedelbar relevans för analyser av sociala fenomen, i min egen forskning exemplifierad av hur olika aktörer inom sjukskrivningsprocessen tolkar situationer utifrån tämligen olika tankefigurer. Där det för övrigt också går utmärkt att spåra Gemeinschaft- och Gesellschaft-orienterade diskurser hos dessa aktörer.

Läsningen innebar en välkommen tillbakablick på sociologins historia, på ett begreppspar med stort förklaringsvärde, och på en kunskapssyn som varit min sedan jag började studera, men som ibland fört en suddig bakhuvudsexistens. Att Asplund därtill är en av landets främsta stilister som genom essäformen på ett engagerande sätt leder läsarens tankar i allt snävare cirklar kring ett ämne, skadar förstås inte heller.

2 reaktioner till “Om fixeringsbilder, och att åter läsa sociologi”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *