Arbetslinjen

Jag har publicerat en musikvideo som heter Arbetslinjen. I detta inlägg förklarar jag varför. 

Videon är en musikalisk tolkning av upplevelsen av att behöva slåss för sin rätt att erkännas som sjuk, och hur en sådan kamp i de fall då ett socialförsäkringssystem är överdrivet misstänksamt och restriktivt kan leda till sämre hälsa, snarare än att hjälpa personen att må bättre. I videon får vi se en figur hamna i en situation där arbetet utlöser en stressrelaterad ohälsa. Efter en tids sjukskrivning börjar figuren att må bättre, och hennes myndighetskontakt vill då se till att hon så snabbt som möjligt återgår till arbetet. Problemet är bara att jobbet är lika stressfyllt som tidigare, och den orimliga arbetssituationen leder snart till att hon åter blir sjuk. 

Varför gör jag detta? Är jag inte forskare? Är inte detta en partsinlaga, och borde jag inte förhålla mig neutral? Jag publicerar denna video i egenskap av privatperson. Men jag inser att min yrkesroll och min privata roll i detta fall går in i varandra, så här kommer ett slags förklaring. 

Det är min övertygelse att ingen forskning är neutral: våra värderingar avgör vilka intressen vi har och vilka frågor vi vill ställa. I mitt fall så har jag ägnat mycket av min forskargärning åt att studera socialförsäkringar och arbetsmiljö, med särskilt fokus på jämlikhetsfrågor. Jag försöker att ha den svages röst i fokus, och mitt långsiktiga mål med forskningen är att bidra till system som är bättre designade för att hjälpa och stödja, och att motverka bristande arbetsmiljö och negativa konsekvenser av myndighetsutövning. Denna forskningsinriktning kan säkert betraktas som subjektiv eller ideologisk, men återigen, all forskning väljer vilka frågor den vill ställa. 

Det finns en hel del forskning som stödjer de påståenden som görs i filmen. Studier från flera olika länders socialförsäkringssystem har visat just den typ av negativa hälsoeffekter av system som beskrivs i filmen, där system som egentligen är tänkta att stödja personer i praktiken fungerar på motsatt vis. På senare tid har flera granskningar gjorts av handläggningen i det svenska sjukförsäkringssystemet som visar att tillämpningen av regelverket blir striktare när politiken styr mot sänkta sjuktal. Detta är förstås inte förvånande, men i en granskning från Inspektionen för socialförsäkringen visas tydligt hur en mer strikt tillämpning görs utan att reglerna ändras, och hur normerna inom myndigheten förändrats till att förorda att det är bättre för människor att inte sjukskrivas och att fler avslag ses som positivt. Vi har också sett granskningar som visar att andelen som får indragen sjukpenning ökar, hur detta är vanligare bland dem med lägre utbildningsnivå, och det har ifrågasatts hur rättssäkert systemet är givet dessa förändringar. Det finns också ett tydligt samband mellan förtroendet för myndigheten och hur restriktiv den är i sina bedömningar. I rättssäkerhetens namn har också mycket i systemet standardiserats vilket innebär att du måste förhålla dig till samma tidsgränser oavsett sjukdomsbild, och att det finns ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som föreslår sjukskrivningslängd baserat på diagnos, men som tar liten hänsyn till den individuella situationen. I ett standardiserat system är risken större att människor känner sig illa behandlade – det bör och ska kombineras med en individuell bedömning. 

Låten heter Arbetslinjen av en anledning. Detta begrepp beskriver hur arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken bygger på deltagande i arbetslivet som mål, där detta historiskt tolkats olika – från arbete som plikt och skyldighet (ett disciplinerande perspektiv) till arbete som rättighet. Beroende på hur det tolkas får det olika politiska innebörder: det förra leder till krav på arbete till varje pris, om det så betyder att du förväntas ta jobb under din kompetensnivå i en annan del av landet, medan det andra har fokus på rätt arbete till rätt person givet dennes förutsättningar. Dagens samhällssystem är i hög grad influerat av det disciplinerande perspektivet, men retoriken kommer ofta från rättighetsperspektivet. Arbete beskrivs oftast som hälsosamt och positivt, och att återgå i arbete som det enda sättet att vara delaktig i samhället. 

Forskningen om relationen mellan arbete och hälsa pekar å andra sidan på att arbete mycket väl kan leda till negativa hälsokonsekvenser: ett jobb med för höga krav, en otrygg anställning, ett jobb utan möjlighet till utveckling eller med dålig lön kan göra dig sjuk. Ett gott arbete kan givetvis vara en positiv faktor som leder till utveckling och hälsa, men att oreflekterat anta (som politiken ofta gör) att arbete alltid är bättre än alternativet är direkt felaktigt. Här spelar det förstås också roll vad alternativet är – arbetslöshet är inte hälsosamt alls, men det beror åtminstone delvis på de villkor som arbetslösa behöver leva under. Problemen med att återgå till en dålig arbetsmiljö efter sjukskrivning är väl beforskade: många studier pekar på att arbetsplatsen är en central arena för att förebygga sjukskrivning och för att rehabilitera tillbaka till arbetet, men vi vet från forskningen att arbetsplatser ofta brister i både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Forskningen har också ifrågasatt värdet av att förorda en så tidig återgång i arbete som möjligt – detta måste bero på dels vilken diagnos vi talar om, och dels hur arbetsmiljön personen ska återgå till ser ut. Att i situationer där arbetet är en direkt orsak till sjukdom propsa på en tidig återgång i arbete kan vara mer skadligt än hälsofrämjande. På senare år har forskning också börjar undersöka värdet av arbete, för både individen och för samhället, där det konstaterats att många anser sina jobb vara helt onödiga, att de inte fyller någon samhällsfunktion. För den som upplever sitt arbete som meningslöst är värdet för individen också tveksam. 

Självklart är filmen förenklad och tillspetsad – det är en musikvideo, inte en avhandling. Är alla sjukskrivna föremål för repressiva myndighetskontakter? Naturligtvis inte. Är alla sjukskrivna i händerna på arbetsgivare som inte bryr sig om sina anställdas hälsa? Naturligtvis inte. I de allra flesta fall fungerar kontakterna med myndigheterna bra och i majoriteten av fallen återgår personer i arbete utan problem. 

Denna film handlar dock om de personer som saknar förutsättningarna att hantera en situation där kraven överstiger resurserna. Filmen illustrerar upplevelsen av att inte bli trodd, inte bli hörd, att bli föremål för regelverk som inte tar hänsyn till individens situation, att inte få stöd på arbetsplatsen. Dessa upplevelser finns också, och ur ett jämlikhetsperspektiv är dessa nog så relevanta och intressanta att fokusera på. Vi vet från socialepidemiologiska undersökningar att det finns en tydlig social gradient i befolkningens hälsa, och det gäller också befolkningens ohälsotal. Filmen är en – återigen – förenklad och tillspetsad kritik mot hur standardiserade system tenderar att behandla alla lika snarare än att se till den individuella situationen. 

Min förhoppning är att filmen kan inbjuda till diskussion. Hur vanliga är de upplevelser som skildras i filmen? Vilka negativa konsekvenser kan sjukförsäkringen ha i sin nuvarande form? För vilka? Vilka upplever inte dessa konsekvenser? Varför? Hur kan arbetsgivare förhindra att stressrelaterad ohälsa uppstår, och hur kan de agera för att stödja personer tillbaka? 

Diskutera i smågrupper.

Om arbetsmiljöpolitik

Idag läser jag en krönika av ett skyddsombud som beskriver en förfallande kontroll av arbetsmiljön på våra arbetsplatser, med alltmer arroganta arbetsgivare som en följd. I krönikan dras kopplingar till politiska beslut sedan Alliansens valseger 2006: minskade anslag till Arbetsmiljöverket som lett till färre inspektörer, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, samt minskande ansvar för arbetsgivare i rehabiliteringsfrågor. Det senare har gjorts genom att frånta arbetsgivaren formellt ansvar för att genomföra rehabiliteringsutredningar, samt genom att via rehabiliteringskedjan sätta tidsgränser för hur länge arbetsgivaren kan förväntas anpassa arbetet innan individen måste söka andra jobb.

Forskningen visar att återgång i arbete är i högsta grad beroende av att arbetsgivare medverkar och bidrar i rehabiliteringsprocessen. Jag skrev om detta i Socialmedicinsk tidskrift 2009, där slutsatsen var att arbetsgivarna utgör såväl problemet som lösningen kring i rehabiliteringsfrågor. I de fall där sjukskrivna ska rehabiliteras till sitt tidigare arbete är kontakten med arbetsplatsen avgörande, och i de fall där arbetsgivare saknas är kontakten med arbetsmarknadens parter lika central. Denna kontakt bygger idag i princip helt på arbetsgivares välvilja. Det finns allt färre incitament för arbetsgivare att engagera sig, vare sig i att förbättra arbetsmiljön eller för att underlätta rehabilitering.

Min utgångspunkt är att reglering är nödvändig, eftersom arbetsgivares agerande alltid sker i relation till de krav som ställs. Det finns många ”goda” arbetsgivare, liksom det finns många ”dåliga”, men gemensamt för de flesta är att varje åtgärd sker i relation till kort- eller långsiktig lönsamhet. Arbetsmiljö ska och kan dock inte vara beroende av välvilja: lagen ska definiera minimistandard, och inspektörer ska garantera efterlevnaden.

För närvarande deltar jag i en systematisk litteraturstudie av betydelsen av regulatoriska instrument för att påverka arbetsgivares arbetsmiljöarbete och prevention av sjukskrivning. Vid årsskiftet har vi förhoppningsvis resultat som visar hur olika styrinstrument kan användas för att förstärka arbetsgivares ansvar för dessa frågor. Ett rimligt antagande är att en arbetsgivare som satsar på arbetsmiljö också har bättre förutsättningar att undvika sjukskrivningar, och därmed även vara en bättre arbetsplats att rehabiliteras tillbaka till i de fall medarbetare trots allt blir sjuka.

Jag instämmer med krönikören: Sverige ska vara ett land där arbetsmiljön står i fokus och där ingen anställd borde vara orolig för sitt liv och sin hälsa på jobbet. Och inte behöva oroa sig för att förlora jobbet för att man påpekar brister i arbetsmiljön. Detta sker inte av sig självt. Detta sker via medveten politik.