Om grannskaps- och samhällsproblem

I denna text vill jag presentera en av de mest tankeväckande sociologiska studier jag läst: Etablerade och outsiders, av Norbert Elias. Den fungerar som en utmärkt introduktion till sociologi i allmänhet, och till resten av Elias tänkande om samhället. I ljuset av den senaste tidens upplopp och skadegörelse i svenska förorter väcker boken också tankar om orsaker och förklaringar till dessa.

Studien handlar om ett litet förortssamhälle, i vilket Elias identifierar processer och sociala skeenden som återspeglar vad som händer i samhället som helhet – det stora reflekterat i det lilla. Elias skriver att studien av det lilla samhället möjliggjorde en detaljerad studie av ett samhälle i ”mikroformat”. Så vi börjar där, i det lilla samhället som Elias kallade för Winston Parva.

Boken bygger på en studie som avsåg att studera en skillnad i ungdomskriminalitet mellan två bostadsområden. Dock planade den marginella skillnaden i brottsfrekvens ut och försvann under studiens gång, samtidigt som bilden av bostadsområdet med antaget högre brottslighet kvarstod. Vad som blev tydligt var att detta område genomgående sågs som sämre än de andra områdena.

Elias benämnde samhällets tre områden zon 1, 2 och 3. Zon 1 var ett medelklassområde, medan de två andra var arbetarklassområden. För en utomstående betraktare skulle de två senare förefalla närmast identiska, såväl vad gäller klassammansättning, kultur, etnicitet och levnadsstandard. Trots detta fanns det en påtaglig segregation mellan å ena sidan zon 1 och 2, och den andra sidan zon 3. Människorna i den tredje zonen upplevdes genomgående som sämre, smutsigare och bråkigare.

När inga av de traditionella sorteringsmekanismerna (som klass, etnicitet och kulturella skillnader) kunde identifieras uppkom självklart frågan varför en zon sågs som sämre än de andra, när inga ”objektiva” kriterier fanns för denna typ av slutsats. Om båda dessa områden innehöll samma typ av människor med samma bakgrund och värderingar, vad var det då som gjorde att några sågs som sämre än andra? Vad var det som skilde dem åt?

Det fanns faktiskt en skillnad mellan de två första och den tredje zonen. Zon 3 var ett område som byggts ett par decennier innan studien gjordes, medan de två andra var jämngamla med samhället. De familjer som bodde i dessa områden hade bott tillsammans i två eller tre generationer och hade därför en starkt utvecklad gemenskap, såväl som vänner och som fiender. ”Nykomlingarna” var främlingar, inte bara i förhållande till de etablerade, utan också till varandra. På så vis blev sammanhållningen den främsta faktorn i skapandet och upprättandet av bilderna av de tre zonerna: de som tillsammans kunde skapa bilderna kunde via den makt som sammanhållningen innebär etablera detta som en sanning, som även accepterades av människorna i zon 3. Denna sammanhållning var inte uppenbar för invånarna i zon 3, vilket innebar att de aldrig förstod varför de stigmatiserades som sämre människor.

När Elias väl lyckats identifiera denna skillnad mellan områdena uppkom en rad nya frågor. Om den enda skillnaden mellan områdena är hur länge de existerat, och hur länge människorna där levt i samhället, hur går det då till när den etablerade gruppen skapar gränser mot outsidergruppen?

Hur upprätthåller medlemmar av en grupp inom sig föreställningen att de inte bara är mäktigare utan också bättre än de andra? Vilka medel använder de för att påtvinga de mindre mäktiga föreställningen om sin överlägsenhet? (Samtliga citat i detta inlägg kommer från Elias inledning till den svenska upplagan av boken.)

Det centrala, menar Elias, är skillnaden i makt mellan ”etablerade” och ”outsiders”. Genom sammanhållningen, som fungerade som maktresurs, kunde de etablerade se till att reservera sociala positioner, och på så vis ytterligare stärka sammanhållningen i den egna gruppen och utestängningen av alla andra. Processen är cirkulär, och skapar såväl som upprätthåller ett system av ojämlikhet.

Elias bestämde sig för att detaljstudera hur denna maktutövning gick till i praktiken, och hur invånarna i de två första zonerna gjorde för att trycka ner människorna i zon 3, samtidigt som de höjde sig själva.

En central mekanism var vilka medlemmar i de olika områdena som tilläts representera området som helhet. Det visade sig att trots att människorna i de olika områdena hade en ungefärligt likartad sammansättning definierade invånarna sin egen och de andra grupperna efter hur en viss del i området levde och verkade. Zon 1 och 2 definierades och bedömdes genomgående utifrån ”den bästa minoriteten”, alltså de i området som hade högst lön, högst social status, var skötsamma och allmänt framgångsrika. Zon 3 å sin sida definierades och bedömdes utifrån ”den värsta minoriteten”, där de som var stökigast, som levde av samhällets välfärdsinsatser, som var kriminella eller i betraktarnas ögon allmänt misslyckade fick representera hela områdets invånare. En klick medelklassfamiljer i zon 2 bidrog därför i hög grad till att höja hela zonens status, medan existensen av några stökiga familjer inte rörde gruppens rykte i ryggen. I zon 3 var förhållandet det motsatta – en liten grupp stökiga familjer fick representera hela gruppen. Det som skedde var en stigmatisering av en hel grupp utifrån en mindre grupp individer, illustrerat i nedanstående figur.

moraldiff

Detta kallar Elias för en moralisk differentiering, som skapar en stigmatisering av den antaget moraliskt underlägsna gruppen. Denna differentiering används av de etablerade för att bevisa och legitimera sin värdering av outsiders både för sig själva och för de som stigmatiserats. Som Elias säger:

Det finns alltid något belägg för att ens egen grupp är ”god” och den andra ”dålig”.

Att påvisa genom exempel att det faktiskt förhåller sig på detta sätt är för den som har makten att välja exemplen inte särskilt svårt.

Outsidergruppen anklagades för en rad olika saker, många som enligt Elias ses som gemensamma för de flesta outsidergrupper i samhället. Den viktigaste (och vanligaste) anklagelsen är anomi: outsidergruppen ses som opålitlig, odisciplinerad och laglös. De ses som ett gäng kriminella och oborstade figurer som de etablerade gör bäst i att hålla sig ifrån. Förutom att gruppen ses som oregerlig betraktas de generellt också som smutsiga, en anklagelse som i synnerhet gäller outsidergruppens kök och deras personliga hygien. Detta är en bild som stämmer med den som de mer välbeställda hade av arbetarklassen vid industrialiseringens början på 1800-talet, ”den otvättade massan”, som lever kvar som en sinnebild av de utstötta människorna: det är en kombination av anomi och smuts. Det är också analogt med de föreställningar som brukar kallas för Klintbergare, vandringssägner om hur invandrare odlar potatis i parkettgolven och hur råttkött används på pizzan.

Den här stigmatiseringen kan förstås genom vad Elias benämner de två gruppernas gruppkarisma respektive gruppskam. De etablerade tar del av sin grupps karisma genom att underkasta sig gruppens normer, normer som de andra ses som oförmögna att efterleva. Outsiders ses som anomiska element, och närmare kontakt med dem upplevs som obehaglig och oönskvärd. Eftersom det i det här fallet fanns avsevärda skillnader i hur integrerade människorna från de olika zonerna var i samhället kunde den tredje zonens människor inte bara betraktas som oförmögna att efterleva normer, utan också fås att faktiskt själva anse sig oförmögna att efterleva dem. När maktskillnaden blir tillräckligt stor kommer dessa outsiders att mäta sig efter förtryckarens måttstock och se på sig själva som bristfälliga. De ser sin underlägsna maktposition inte som en skillnad i integration (en skillnad de för övrigt var omedvetna om), utan som ett tecken på mänsklig underlägsenhet, liksom de etablerade ser sin högre maktställning som ett tecken på högre människovärde.

För att upprätthålla denna sociala kontroll var skvallret oerhört viktigt i Winston Parva. Med hjälp av skvallret hölls djungeltrumman varm kring vad invånarna i zon 3 hade för sig. Merparten av dessa rapporter rörde naturligtvis den stökiga minoriteten, men värderingen blev gemensam för hela området. Skvallret var likaså viktigt för att hålla den egna gruppens medlemmar i styr, och att förhindra dem att umgås över gränserna. Skvallret tog sig uttryck i stereotypa former av beröm för de egna och anklagelser och förtal mot de andra.

När en grupp befinner sig i en underlägsen position, som en outsidergrupp, försöker de ofta ”slå tillbaka” mot de etablerade, och de gör det för det mesta just med de metoder som de etablerade förväntar sig: genom kriminalitet, apati och allmän stökighet. Elias skriver på ett ställe:

Ge en grupp dåligt rykte och den försöker troligen leva upp till det.

I och med att gruppen har tillägnat sig den gruppskam som de etablerade pålagt dem, och internaliserat den som en del av sig själva, så blir det hela självuppfyllande. I och med att de ständigt möter bilden av sig själva som mindre värda så är det också så de kommer att uppfatta sig själva.

Att använda sig av distinktionen mellan etablerade och outsiders fungerar utmärkt även för att förklara större samhällsfenomen, som främlingsfientlighet och rasism, eftersom den lägger fokus på det centrala, maktskillnader, snarare än perifera aspekter som hudfärg eller etnicitet. Det är samma mekanismer som är i arbete vare sig de olika grupperna är lika varandra till utseendet eller inte; ett belysande exempel torde utgöras av judeförföljelsen under andra världskriget, där man för att identifieras som jude tvingades bära davidsstjärnan runt armen. Fysisk olikhet kan förvisso sägas underlätta utestängningsprocessen, men knappast förklara den. Termer som ”ras” och ”etnicitet” fungerar snarast som ideologiska skygglappar som får oss att fokusera på andra faktorer än de centrala. Det är i skillnaden i makt all utestängning har sitt ursprung, och därmed även sin förklaring.

Om fixeringsbilder, och att åter läsa sociologi

I helgen plockade jag fram en bok av Johan Asplund (Sveriges kanske främsta socialpsykolog/sociolog) som jag inte kommit mig för att läsa förut: Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991). Jag börjar läsa med en påtagligt upprymd känsla: det är inte bara en sociologisk text (vilket jag läser från tid till annan om än en smula för sällan), utan också en text av en av de författare jag håller högst. Det är en känsla av hemkomst. Boken är en, i Asplunds sedvanliga stil, fri betraktelse över detta begreppspar, som i många avseenden är att betrakta som sociologiska grundbegrepp. Asplund noterar hur begreppen i mer eller mindre omarbetad form återkommer hos de flesta namnkunniga sociologer under 1800- och 1900-talet, från Durkheim till Parsons (och Habermas, även om Asplund tycks ovillig att skriva om honom).

Begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft myntades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies 1887, och syftar generellt till olika former av social samlevnad. Gemeinschaft beskriver den privata eller småskaliga gemenskapen (ofta förknippad med förmoderna samhällen eller mindre sociala sammanhang) och Gesellschaft det offentliga livet, karaktäriserat av anonymitet, struktur och näringsliv. Andra teoretiker har talat om mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim), värde- och målrationella handlingar (Weber) eller livs- och systemvärld (Habermas). Många sociologiska analyser utgår mer eller mindre uttalat ifrån den tankefigur som begreppen beskriver, där det nära sociala livet ofta ställs i motsats eller konflikt till det offentliga. (Asplund gör också en intressant genomgång av översättbarheten i dessa begrepp, då termerna inte har exakta motsvarigheter i svenskan; Gesellschaft kan syfta på samhälle, på bolag, föreningar eller sällskap. Istället ska vi förstå begreppen som just en tankefigur, vars innebörd vi kan känna igen oavsett om vi har exakta ord för den eller ej, då den utgör västerländskt allmängods.)

Många av de texter som skrivits om begreppen utgår ifrån en idé om att vi genom historien rört oss alltmer mot ett samhälle karaktäriserat av Gesellschaft. I detta finns ofta en beklagande underton: Gemeinschaft målas ofta upp som någonting mera positivt och mänskligt än Gesellschaft, som är något konstlat och konstruerat. Även om Asplund tycks instämma i att det moderna är avsevärt mera präglat av det senare än vad tidigare samhällen varit så är en av hans poänger att begreppen inte ska ses som ömsesidigt uteslutande, utan som idealtyper som samexisterar. Dock innebär detta inte, enligt Asplund, att vi kan betrakta begreppen som ett kontinuum vari vi kan placera olika fenomen eller handlingar. Snarare (och här kommer en av Asplunds återkommande teman) existerar de samtidigt, och vi kan endast se det ena när vi inte ser det andra. Det är som en fixeringsbild, en sådan där man vid första anblicken ser ett motiv, och sedan ett annat. När vi väl har sett båda motiven kan vi låta blicken växla mellan dem, men det går inte att se dem samtidigt. På samma sätt menar Asplund att vi kan studera samma fenomen och, beroende på hur vi justerar blicken, se det som ett uttryck för Gemeinschaft eller för Gesellschaft. Han exemplifierar med två antropologiska studier av samma mexikanska by, där de två författarna beskriver två diametralt olika samhällen, beroende på de perspektiv de utgått ifrån. Sanningen, menar Asplund, ligger inte i den ena eller den andra bilden, utan i kombinationen av dem och växlingen mellan dem. Detta blir plötsligt ett epistemologiskt ställningstagande, och ett tilltalande sådant.

Vi skriver och talar, inte om en ”rå” verklighet, utan alltid om en redan på ett eller annat sätt bearbetad, formad eller gestaltad verklighet. Denna provisoriska bearbetning, formning eller gestaltning ombesörjs av tankefigurerna. Allt seende är att se någonting som någonting. Tankefigurerna och deras uppgift är förknippade med detta ”som”. Tankefigurernas nivå är den nivå där verkligheten är på väg att bli till språk, till text eller tal, men i förhållande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal är tankefigurerna dock ”stumma”. De är ett sätt att se. (s. 39)

Ovanstående tankar har en omedelbar relevans för analyser av sociala fenomen, i min egen forskning exemplifierad av hur olika aktörer inom sjukskrivningsprocessen tolkar situationer utifrån tämligen olika tankefigurer. Där det för övrigt också går utmärkt att spåra Gemeinschaft- och Gesellschaft-orienterade diskurser hos dessa aktörer.

Läsningen innebar en välkommen tillbakablick på sociologins historia, på ett begreppspar med stort förklaringsvärde, och på en kunskapssyn som varit min sedan jag började studera, men som ibland fört en suddig bakhuvudsexistens. Att Asplund därtill är en av landets främsta stilister som genom essäformen på ett engagerande sätt leder läsarens tankar i allt snävare cirklar kring ett ämne, skadar förstås inte heller.

Om Tony Judts ”Ill Fares the Land”

Jag läste nyligen Ill Fares the Land av Tony Judt (finns även på svenska). Det är en tankeväckande bok, även om mycket av tankegodset är välbekant för den politiskt intresserade (t.ex. sambandet mellan jämlikhet, välstånd och hälsa, med referenser till Richard Wilkinson och Kate Pickett). Den stora förtjänsten med boken är det historiska perspektivet, där Judt beskriver uppgång och fall för den västerländska socialdemokratin och idén om en välfärdsstat och offentligt organiserade tjänster.

En av bokens huvudpoänger är hur Europa (och till del även USA) efter världskrigen samlade sig för att till slut organisera samhällen där grundläggande trygghet och allmännyttiga tjänster blev en sak för det offentliga via samhälleliga institutioner: den västerländska välfärdsstaten, ofta (men inte alltid) via starka socialdemokratiska regeringar. Judt beskriver hur det allmänna politiska klimatet efter krigen innebar att inte ens de mest högerorienterade partierna opponerade sig särskilt starkt, och att det fanns en insikt om att marknaden inte kunde lösa alla problem eller driva alla typer av verksamheter.

Dessa samhällen byggdes under relativt kort tid, historiskt sett, där efterkrigsgenerationens barn snabbt tog den samhällsservice dessa institutioner innebar för givet. Detta innebar samtidigt att värdet av dem förminskades:

[T]he 60’s generation was above all the successful byproduct of the very welfare states on which it poured such youthful scorn […]. The old Patrician classes had given way to a generation of well-intended social engineers, but neither was prepared for the radical disaffection of their children.

Judt beskriver hur denna generation istället för att fokusera på generell jämlikhet och rättvisa tenderade att ägna sin politiska energi åt antingen sig själva eller specifika förfördelade grupper. Denna mer individorienterade politiska strömning gick återigen att spåra tvärs över den traditionella vänster-höger-skalan, och banade med tiden väg för ett misstänkliggörande av offentliga institutioner. Avregleringar och privatiseringar beskrivs som en konsekvens av detta, där de tidigare insikterna om att vissa samhällstjänster antingen är i grunden olönsamma eller olämpliga att drivas av företag med vinstintressen tycktes bortblåsta. (Judt exemplifierar med järnvägen, vilket för en svensk läsare förefaller vara ett högst relevant exempel.)

Bilden som tecknas i boken är den av mänsklighetens korta minne och oförmåga att lära av sina misstag. Välfärdssamhället må aldrig ha varit perfekt i alla avseenden, men det har inneburit att människor kunnat växa upp i en helt annan trygghet och med helt andra förutsättningar än någonsin tidigare i historien. Men så snart vi nått dithän infinner sig rastlösheten och ledan, och förvaltandet av det den tidigare generationen byggt upp känns inte särskilt spännande.

Vi måste våga lära av historien, menar Judt, och lära oss att åter tänka staten, utifrån att den ger oss förutsättningar att skapa allmännytta på ett sätt som privata alternativ inte klarar av. Det innebär att vi måste reflektera över vad staten är bättre eller sämre lämpad att sköta, och låta offentliga institutioner driva de verksamheter som marknaden inte kan eller ska göra vinst på, snarare än att (som har gjorts i stor utsträckning) privatisera av ideologiska skäl, ofta till stor förlust. (I många fall har staten fått gå in som garant om den privata aktören fallerar, särskilt när det rör sig om vitala samhällsfunktioner.) Vi måste också inse att en nationalstat fortfarande är nödvändig även i en globaliserad värld, eftersom vi lever våra fysiska liv i vår lokala miljö, där samhället måste fungera. Staten fungerar som intermediär mellan individen och de stora multinationella intressen som styr mycket av ekonomin, där välfärdstjänster och socialförsäkringsskydd utgår ifrån ett annat perspektiv än företagens.

En av Judts återkommande frågor är vilken typ av samhälle vi vill ha. Om vi vill ha ett samhälle där orättvisor minimeras och där människor har en grundläggande trygghet måste vi också våga föra en politik och bygga institutioner som gör det möjligt. I annat fall bygger vi ett samhälle där misstänksamheten och orättvisorna frodas, där individers betalningsförmåga styr deras möjligheter, och där de välbeställda bygger gemenskaper dit andra inte får tillgång.

Ett ofta upprepat missförstånd är att trygghet och frihet skulle vara varandras motsatser, och att de trygghetssystem som staten bygger upp således skulle riskera individens möjligheter att styra över sina livsval. Detta, visar mycket forskning, är en chimär: en inkomstutjämnande politik och den trygghet som ett välfärdssystem innebär leder till bättre livsvillkor för den breda befolkningen, och därmed bättre förutsättningar för medborgare att uppnå sina livsmål. Frihet och trygghet går hand i hand.

Vänstern har emellertid haft svårigheter att formulera dessa idéer på ett sätt som tilltalar dagens väljare. Vi tar mycket av samhällets institutioner för givna, och vi bör minnas hur dessa var otänkbara för mindre än hundra år sedan; det finns, menar Judt, mycket att försvara. Samtidigt finns en traditionell uppfattning om att vänstern står för revolution och högern för konservatism, medan det i det nuvarande politiska klimatet snarare är tvärtom: högern har uppvisat en märkbar frenesi i att omstöpa och bryta sönder de samhällsinstitutioner som byggts upp sedan världskrigen, medan vänstern behövt försvara bevarandet av dessa. I praktiken blir vänstern ofta undflyende, vilket Judt anser vara olyckligt:

Social democrats are characteristically modest – a political quality whose virtues are overestimated. We need to apologize a little less for past shortcomings and speak more assertively of achievements. […] Why have we been in such a hurry to tear down the dikes laboriously set in place by our predecessors? Are we so sure that there are no floods to come? […] Social democracy does not represent an ideal future; it does not even represent the ideal past. But among the options available to us today, it is better than anything else at hand.

Judt är förstås tydligt ideologiskt färgad, normativ och politisk. Men oavsett om läsaren håller med honom eller inte så tecknar han en mycket tankeväckande bild av mänsklighetens sentida historia. Många av de tankar som presenteras torde vara av intresse inte bara för socialdemokrater och vänsterpartister, utan även för borgerliga politiker som vågar ifrågasätta att marknaden är svaret på alla problem. Judts uppmaning att vi åter måste lära oss att tänka stat gäller oavsett politisk färg.

Om den ideala rättvisan

Jag läser Zygmunt Bauman (This is not a diary), där han resonerar kring rättvisa och orättvisa, och huruvida vi kan nå en gemensam definition av ett rättvist samhälle. Detta, menar Bauman (med stöd hos Amartya Sen), är en återvändsgränd såväl teoretiskt som politiskt. Alla konceptualiseringar av rättvisa bygger på någon form av upplevd orättvisa, på samma sätt som upplevelsen av njutning oftast sammanhänger med det tillfälle då obehag (displeasure) upphör, en idé hämtad från Freud. Rättvisa, vidare, är i stor utsträckning någonting som upplevs olika beroende på vem som talar: i många fall utgår detta ifrån en bisarr uppochnedvänd variant på Kants kategoriska imperativ, där universella principer anpassas till egna intressen.

Istället för att politiskt bråka kring det ideala samhället där alla ställer sig bakom samma rättviseprincip bör vi således ta avstamp i orättvisan. Bauman föreslår att utifrån detta söka en överenskommelse om att samhället ska vara

permanently vigilant and sensitive to all cases of injustice, undertaking to take action to rectify them without waiting for the search for a universal model of justice to be completed.

Detta innebär ett samhälle som är berett att mobilisera för alla människors rätt till hälsa och ett anständigt liv. En politisk konsekvens av denna syn på rättvisa är att politiken bör fokusera snarare på att markera rörelsen från det oönskade, än rörelsen mot det ideala. Politiken bör ta sitt avstamp i befintliga orättvisor, diagnosticera orsakerna till orättvisan och arbeta för att förändra dem, istället för att ödsla tid på att formulera utopier.

Konkreta exempel på detta sätt att tänka finner vi bland annat i Marmot-kommissionens analys av sociala skillnader i hälsa, där utgångspunkten ligger i hårda fakta om social ojämlikhet, dess orsaker och konsekvenser. I Sverige genomförs detta arbete genom lokala kommissioner (nyligen presenterat av Malmökommissionen, och liknande sker i Östergötland via Östgötakommissionen) där forskare och politiker samarbetar för att identifiera social ojämlikhet, dess orsaker, och möjliga lösningar. I Malmö, liksom i Marmot-kommissionen, bygger svaret på social investeringspolitik.

En intellektuell superhjälte och en nystart

20130303-154819.jpg

Jag läser min främsta intellektuella förebild, sociologen Zygmunt Bauman, som skrivit en bok som inte är en dagbok. Den är full med daterade inlägg, men då dessa är iakttagelser och sociologiska kommentarer till samtiden är den någonting annat. Något som om den publicerats online skulle kunnat vara en högst intressant blogg.

Detta inspirerade mig att åter börja skriva online. Dock inte någon personlig bloggdagbok, inte en samling bilder på mina barn, gitarrer eller luncher, utan som en plats att samla texter. Med avstamp i min sociologiska bakgrund och mitt arbete som socialförsäkringsforskare. Utan vidare pretentioner (försöka vara Bauman, exempelvis) än att skriva när andan faller på. Låt se var det leder.