Arbetslinjen

Jag har publicerat en musikvideo som heter Arbetslinjen. I detta inlägg förklarar jag varför. 

Videon är en musikalisk tolkning av upplevelsen av att behöva slåss för sin rätt att erkännas som sjuk, och hur en sådan kamp i de fall då ett socialförsäkringssystem är överdrivet misstänksamt och restriktivt kan leda till sämre hälsa, snarare än att hjälpa personen att må bättre. I videon får vi se en figur hamna i en situation där arbetet utlöser en stressrelaterad ohälsa. Efter en tids sjukskrivning börjar figuren att må bättre, och hennes myndighetskontakt vill då se till att hon så snabbt som möjligt återgår till arbetet. Problemet är bara att jobbet är lika stressfyllt som tidigare, och den orimliga arbetssituationen leder snart till att hon åter blir sjuk. 

Varför gör jag detta? Är jag inte forskare? Är inte detta en partsinlaga, och borde jag inte förhålla mig neutral? Jag publicerar denna video i egenskap av privatperson. Men jag inser att min yrkesroll och min privata roll i detta fall går in i varandra, så här kommer ett slags förklaring. 

Det är min övertygelse att ingen forskning är neutral: våra värderingar avgör vilka intressen vi har och vilka frågor vi vill ställa. I mitt fall så har jag ägnat mycket av min forskargärning åt att studera socialförsäkringar och arbetsmiljö, med särskilt fokus på jämlikhetsfrågor. Jag försöker att ha den svages röst i fokus, och mitt långsiktiga mål med forskningen är att bidra till system som är bättre designade för att hjälpa och stödja, och att motverka bristande arbetsmiljö och negativa konsekvenser av myndighetsutövning. Denna forskningsinriktning kan säkert betraktas som subjektiv eller ideologisk, men återigen, all forskning väljer vilka frågor den vill ställa. 

Det finns en hel del forskning som stödjer de påståenden som görs i filmen. Studier från flera olika länders socialförsäkringssystem har visat just den typ av negativa hälsoeffekter av system som beskrivs i filmen, där system som egentligen är tänkta att stödja personer i praktiken fungerar på motsatt vis. På senare tid har flera granskningar gjorts av handläggningen i det svenska sjukförsäkringssystemet som visar att tillämpningen av regelverket blir striktare när politiken styr mot sänkta sjuktal. Detta är förstås inte förvånande, men i en granskning från Inspektionen för socialförsäkringen visas tydligt hur en mer strikt tillämpning görs utan att reglerna ändras, och hur normerna inom myndigheten förändrats till att förorda att det är bättre för människor att inte sjukskrivas och att fler avslag ses som positivt. Vi har också sett granskningar som visar att andelen som får indragen sjukpenning ökar, hur detta är vanligare bland dem med lägre utbildningsnivå, och det har ifrågasatts hur rättssäkert systemet är givet dessa förändringar. Det finns också ett tydligt samband mellan förtroendet för myndigheten och hur restriktiv den är i sina bedömningar. I rättssäkerhetens namn har också mycket i systemet standardiserats vilket innebär att du måste förhålla dig till samma tidsgränser oavsett sjukdomsbild, och att det finns ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som föreslår sjukskrivningslängd baserat på diagnos, men som tar liten hänsyn till den individuella situationen. I ett standardiserat system är risken större att människor känner sig illa behandlade – det bör och ska kombineras med en individuell bedömning. 

Låten heter Arbetslinjen av en anledning. Detta begrepp beskriver hur arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken bygger på deltagande i arbetslivet som mål, där detta historiskt tolkats olika – från arbete som plikt och skyldighet (ett disciplinerande perspektiv) till arbete som rättighet. Beroende på hur det tolkas får det olika politiska innebörder: det förra leder till krav på arbete till varje pris, om det så betyder att du förväntas ta jobb under din kompetensnivå i en annan del av landet, medan det andra har fokus på rätt arbete till rätt person givet dennes förutsättningar. Dagens samhällssystem är i hög grad influerat av det disciplinerande perspektivet, men retoriken kommer ofta från rättighetsperspektivet. Arbete beskrivs oftast som hälsosamt och positivt, och att återgå i arbete som det enda sättet att vara delaktig i samhället. 

Forskningen om relationen mellan arbete och hälsa pekar å andra sidan på att arbete mycket väl kan leda till negativa hälsokonsekvenser: ett jobb med för höga krav, en otrygg anställning, ett jobb utan möjlighet till utveckling eller med dålig lön kan göra dig sjuk. Ett gott arbete kan givetvis vara en positiv faktor som leder till utveckling och hälsa, men att oreflekterat anta (som politiken ofta gör) att arbete alltid är bättre än alternativet är direkt felaktigt. Här spelar det förstås också roll vad alternativet är – arbetslöshet är inte hälsosamt alls, men det beror åtminstone delvis på de villkor som arbetslösa behöver leva under. Problemen med att återgå till en dålig arbetsmiljö efter sjukskrivning är väl beforskade: många studier pekar på att arbetsplatsen är en central arena för att förebygga sjukskrivning och för att rehabilitera tillbaka till arbetet, men vi vet från forskningen att arbetsplatser ofta brister i både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Forskningen har också ifrågasatt värdet av att förorda en så tidig återgång i arbete som möjligt – detta måste bero på dels vilken diagnos vi talar om, och dels hur arbetsmiljön personen ska återgå till ser ut. Att i situationer där arbetet är en direkt orsak till sjukdom propsa på en tidig återgång i arbete kan vara mer skadligt än hälsofrämjande. På senare år har forskning också börjar undersöka värdet av arbete, för både individen och för samhället, där det konstaterats att många anser sina jobb vara helt onödiga, att de inte fyller någon samhällsfunktion. För den som upplever sitt arbete som meningslöst är värdet för individen också tveksam. 

Självklart är filmen förenklad och tillspetsad – det är en musikvideo, inte en avhandling. Är alla sjukskrivna föremål för repressiva myndighetskontakter? Naturligtvis inte. Är alla sjukskrivna i händerna på arbetsgivare som inte bryr sig om sina anställdas hälsa? Naturligtvis inte. I de allra flesta fall fungerar kontakterna med myndigheterna bra och i majoriteten av fallen återgår personer i arbete utan problem. 

Denna film handlar dock om de personer som saknar förutsättningarna att hantera en situation där kraven överstiger resurserna. Filmen illustrerar upplevelsen av att inte bli trodd, inte bli hörd, att bli föremål för regelverk som inte tar hänsyn till individens situation, att inte få stöd på arbetsplatsen. Dessa upplevelser finns också, och ur ett jämlikhetsperspektiv är dessa nog så relevanta och intressanta att fokusera på. Vi vet från socialepidemiologiska undersökningar att det finns en tydlig social gradient i befolkningens hälsa, och det gäller också befolkningens ohälsotal. Filmen är en – återigen – förenklad och tillspetsad kritik mot hur standardiserade system tenderar att behandla alla lika snarare än att se till den individuella situationen. 

Min förhoppning är att filmen kan inbjuda till diskussion. Hur vanliga är de upplevelser som skildras i filmen? Vilka negativa konsekvenser kan sjukförsäkringen ha i sin nuvarande form? För vilka? Vilka upplever inte dessa konsekvenser? Varför? Hur kan arbetsgivare förhindra att stressrelaterad ohälsa uppstår, och hur kan de agera för att stödja personer tillbaka? 

Diskutera i smågrupper.

Om grannskaps- och samhällsproblem

I denna text vill jag presentera en av de mest tankeväckande sociologiska studier jag läst: Etablerade och outsiders, av Norbert Elias. Den fungerar som en utmärkt introduktion till sociologi i allmänhet, och till resten av Elias tänkande om samhället. I ljuset av den senaste tidens upplopp och skadegörelse i svenska förorter väcker boken också tankar om orsaker och förklaringar till dessa.

Studien handlar om ett litet förortssamhälle, i vilket Elias identifierar processer och sociala skeenden som återspeglar vad som händer i samhället som helhet – det stora reflekterat i det lilla. Elias skriver att studien av det lilla samhället möjliggjorde en detaljerad studie av ett samhälle i ”mikroformat”. Så vi börjar där, i det lilla samhället som Elias kallade för Winston Parva.

Boken bygger på en studie som avsåg att studera en skillnad i ungdomskriminalitet mellan två bostadsområden. Dock planade den marginella skillnaden i brottsfrekvens ut och försvann under studiens gång, samtidigt som bilden av bostadsområdet med antaget högre brottslighet kvarstod. Vad som blev tydligt var att detta område genomgående sågs som sämre än de andra områdena.

Elias benämnde samhällets tre områden zon 1, 2 och 3. Zon 1 var ett medelklassområde, medan de två andra var arbetarklassområden. För en utomstående betraktare skulle de två senare förefalla närmast identiska, såväl vad gäller klassammansättning, kultur, etnicitet och levnadsstandard. Trots detta fanns det en påtaglig segregation mellan å ena sidan zon 1 och 2, och den andra sidan zon 3. Människorna i den tredje zonen upplevdes genomgående som sämre, smutsigare och bråkigare.

När inga av de traditionella sorteringsmekanismerna (som klass, etnicitet och kulturella skillnader) kunde identifieras uppkom självklart frågan varför en zon sågs som sämre än de andra, när inga ”objektiva” kriterier fanns för denna typ av slutsats. Om båda dessa områden innehöll samma typ av människor med samma bakgrund och värderingar, vad var det då som gjorde att några sågs som sämre än andra? Vad var det som skilde dem åt?

Det fanns faktiskt en skillnad mellan de två första och den tredje zonen. Zon 3 var ett område som byggts ett par decennier innan studien gjordes, medan de två andra var jämngamla med samhället. De familjer som bodde i dessa områden hade bott tillsammans i två eller tre generationer och hade därför en starkt utvecklad gemenskap, såväl som vänner och som fiender. ”Nykomlingarna” var främlingar, inte bara i förhållande till de etablerade, utan också till varandra. På så vis blev sammanhållningen den främsta faktorn i skapandet och upprättandet av bilderna av de tre zonerna: de som tillsammans kunde skapa bilderna kunde via den makt som sammanhållningen innebär etablera detta som en sanning, som även accepterades av människorna i zon 3. Denna sammanhållning var inte uppenbar för invånarna i zon 3, vilket innebar att de aldrig förstod varför de stigmatiserades som sämre människor.

När Elias väl lyckats identifiera denna skillnad mellan områdena uppkom en rad nya frågor. Om den enda skillnaden mellan områdena är hur länge de existerat, och hur länge människorna där levt i samhället, hur går det då till när den etablerade gruppen skapar gränser mot outsidergruppen?

Hur upprätthåller medlemmar av en grupp inom sig föreställningen att de inte bara är mäktigare utan också bättre än de andra? Vilka medel använder de för att påtvinga de mindre mäktiga föreställningen om sin överlägsenhet? (Samtliga citat i detta inlägg kommer från Elias inledning till den svenska upplagan av boken.)

Det centrala, menar Elias, är skillnaden i makt mellan ”etablerade” och ”outsiders”. Genom sammanhållningen, som fungerade som maktresurs, kunde de etablerade se till att reservera sociala positioner, och på så vis ytterligare stärka sammanhållningen i den egna gruppen och utestängningen av alla andra. Processen är cirkulär, och skapar såväl som upprätthåller ett system av ojämlikhet.

Elias bestämde sig för att detaljstudera hur denna maktutövning gick till i praktiken, och hur invånarna i de två första zonerna gjorde för att trycka ner människorna i zon 3, samtidigt som de höjde sig själva.

En central mekanism var vilka medlemmar i de olika områdena som tilläts representera området som helhet. Det visade sig att trots att människorna i de olika områdena hade en ungefärligt likartad sammansättning definierade invånarna sin egen och de andra grupperna efter hur en viss del i området levde och verkade. Zon 1 och 2 definierades och bedömdes genomgående utifrån ”den bästa minoriteten”, alltså de i området som hade högst lön, högst social status, var skötsamma och allmänt framgångsrika. Zon 3 å sin sida definierades och bedömdes utifrån ”den värsta minoriteten”, där de som var stökigast, som levde av samhällets välfärdsinsatser, som var kriminella eller i betraktarnas ögon allmänt misslyckade fick representera hela områdets invånare. En klick medelklassfamiljer i zon 2 bidrog därför i hög grad till att höja hela zonens status, medan existensen av några stökiga familjer inte rörde gruppens rykte i ryggen. I zon 3 var förhållandet det motsatta – en liten grupp stökiga familjer fick representera hela gruppen. Det som skedde var en stigmatisering av en hel grupp utifrån en mindre grupp individer, illustrerat i nedanstående figur.

moraldiff

Detta kallar Elias för en moralisk differentiering, som skapar en stigmatisering av den antaget moraliskt underlägsna gruppen. Denna differentiering används av de etablerade för att bevisa och legitimera sin värdering av outsiders både för sig själva och för de som stigmatiserats. Som Elias säger:

Det finns alltid något belägg för att ens egen grupp är ”god” och den andra ”dålig”.

Att påvisa genom exempel att det faktiskt förhåller sig på detta sätt är för den som har makten att välja exemplen inte särskilt svårt.

Outsidergruppen anklagades för en rad olika saker, många som enligt Elias ses som gemensamma för de flesta outsidergrupper i samhället. Den viktigaste (och vanligaste) anklagelsen är anomi: outsidergruppen ses som opålitlig, odisciplinerad och laglös. De ses som ett gäng kriminella och oborstade figurer som de etablerade gör bäst i att hålla sig ifrån. Förutom att gruppen ses som oregerlig betraktas de generellt också som smutsiga, en anklagelse som i synnerhet gäller outsidergruppens kök och deras personliga hygien. Detta är en bild som stämmer med den som de mer välbeställda hade av arbetarklassen vid industrialiseringens början på 1800-talet, ”den otvättade massan”, som lever kvar som en sinnebild av de utstötta människorna: det är en kombination av anomi och smuts. Det är också analogt med de föreställningar som brukar kallas för Klintbergare, vandringssägner om hur invandrare odlar potatis i parkettgolven och hur råttkött används på pizzan.

Den här stigmatiseringen kan förstås genom vad Elias benämner de två gruppernas gruppkarisma respektive gruppskam. De etablerade tar del av sin grupps karisma genom att underkasta sig gruppens normer, normer som de andra ses som oförmögna att efterleva. Outsiders ses som anomiska element, och närmare kontakt med dem upplevs som obehaglig och oönskvärd. Eftersom det i det här fallet fanns avsevärda skillnader i hur integrerade människorna från de olika zonerna var i samhället kunde den tredje zonens människor inte bara betraktas som oförmögna att efterleva normer, utan också fås att faktiskt själva anse sig oförmögna att efterleva dem. När maktskillnaden blir tillräckligt stor kommer dessa outsiders att mäta sig efter förtryckarens måttstock och se på sig själva som bristfälliga. De ser sin underlägsna maktposition inte som en skillnad i integration (en skillnad de för övrigt var omedvetna om), utan som ett tecken på mänsklig underlägsenhet, liksom de etablerade ser sin högre maktställning som ett tecken på högre människovärde.

För att upprätthålla denna sociala kontroll var skvallret oerhört viktigt i Winston Parva. Med hjälp av skvallret hölls djungeltrumman varm kring vad invånarna i zon 3 hade för sig. Merparten av dessa rapporter rörde naturligtvis den stökiga minoriteten, men värderingen blev gemensam för hela området. Skvallret var likaså viktigt för att hålla den egna gruppens medlemmar i styr, och att förhindra dem att umgås över gränserna. Skvallret tog sig uttryck i stereotypa former av beröm för de egna och anklagelser och förtal mot de andra.

När en grupp befinner sig i en underlägsen position, som en outsidergrupp, försöker de ofta ”slå tillbaka” mot de etablerade, och de gör det för det mesta just med de metoder som de etablerade förväntar sig: genom kriminalitet, apati och allmän stökighet. Elias skriver på ett ställe:

Ge en grupp dåligt rykte och den försöker troligen leva upp till det.

I och med att gruppen har tillägnat sig den gruppskam som de etablerade pålagt dem, och internaliserat den som en del av sig själva, så blir det hela självuppfyllande. I och med att de ständigt möter bilden av sig själva som mindre värda så är det också så de kommer att uppfatta sig själva.

Att använda sig av distinktionen mellan etablerade och outsiders fungerar utmärkt även för att förklara större samhällsfenomen, som främlingsfientlighet och rasism, eftersom den lägger fokus på det centrala, maktskillnader, snarare än perifera aspekter som hudfärg eller etnicitet. Det är samma mekanismer som är i arbete vare sig de olika grupperna är lika varandra till utseendet eller inte; ett belysande exempel torde utgöras av judeförföljelsen under andra världskriget, där man för att identifieras som jude tvingades bära davidsstjärnan runt armen. Fysisk olikhet kan förvisso sägas underlätta utestängningsprocessen, men knappast förklara den. Termer som ”ras” och ”etnicitet” fungerar snarast som ideologiska skygglappar som får oss att fokusera på andra faktorer än de centrala. Det är i skillnaden i makt all utestängning har sitt ursprung, och därmed även sin förklaring.

Om Tony Judts ”Ill Fares the Land”

Jag läste nyligen Ill Fares the Land av Tony Judt (finns även på svenska). Det är en tankeväckande bok, även om mycket av tankegodset är välbekant för den politiskt intresserade (t.ex. sambandet mellan jämlikhet, välstånd och hälsa, med referenser till Richard Wilkinson och Kate Pickett). Den stora förtjänsten med boken är det historiska perspektivet, där Judt beskriver uppgång och fall för den västerländska socialdemokratin och idén om en välfärdsstat och offentligt organiserade tjänster.

En av bokens huvudpoänger är hur Europa (och till del även USA) efter världskrigen samlade sig för att till slut organisera samhällen där grundläggande trygghet och allmännyttiga tjänster blev en sak för det offentliga via samhälleliga institutioner: den västerländska välfärdsstaten, ofta (men inte alltid) via starka socialdemokratiska regeringar. Judt beskriver hur det allmänna politiska klimatet efter krigen innebar att inte ens de mest högerorienterade partierna opponerade sig särskilt starkt, och att det fanns en insikt om att marknaden inte kunde lösa alla problem eller driva alla typer av verksamheter.

Dessa samhällen byggdes under relativt kort tid, historiskt sett, där efterkrigsgenerationens barn snabbt tog den samhällsservice dessa institutioner innebar för givet. Detta innebar samtidigt att värdet av dem förminskades:

[T]he 60’s generation was above all the successful byproduct of the very welfare states on which it poured such youthful scorn […]. The old Patrician classes had given way to a generation of well-intended social engineers, but neither was prepared for the radical disaffection of their children.

Judt beskriver hur denna generation istället för att fokusera på generell jämlikhet och rättvisa tenderade att ägna sin politiska energi åt antingen sig själva eller specifika förfördelade grupper. Denna mer individorienterade politiska strömning gick återigen att spåra tvärs över den traditionella vänster-höger-skalan, och banade med tiden väg för ett misstänkliggörande av offentliga institutioner. Avregleringar och privatiseringar beskrivs som en konsekvens av detta, där de tidigare insikterna om att vissa samhällstjänster antingen är i grunden olönsamma eller olämpliga att drivas av företag med vinstintressen tycktes bortblåsta. (Judt exemplifierar med järnvägen, vilket för en svensk läsare förefaller vara ett högst relevant exempel.)

Bilden som tecknas i boken är den av mänsklighetens korta minne och oförmåga att lära av sina misstag. Välfärdssamhället må aldrig ha varit perfekt i alla avseenden, men det har inneburit att människor kunnat växa upp i en helt annan trygghet och med helt andra förutsättningar än någonsin tidigare i historien. Men så snart vi nått dithän infinner sig rastlösheten och ledan, och förvaltandet av det den tidigare generationen byggt upp känns inte särskilt spännande.

Vi måste våga lära av historien, menar Judt, och lära oss att åter tänka staten, utifrån att den ger oss förutsättningar att skapa allmännytta på ett sätt som privata alternativ inte klarar av. Det innebär att vi måste reflektera över vad staten är bättre eller sämre lämpad att sköta, och låta offentliga institutioner driva de verksamheter som marknaden inte kan eller ska göra vinst på, snarare än att (som har gjorts i stor utsträckning) privatisera av ideologiska skäl, ofta till stor förlust. (I många fall har staten fått gå in som garant om den privata aktören fallerar, särskilt när det rör sig om vitala samhällsfunktioner.) Vi måste också inse att en nationalstat fortfarande är nödvändig även i en globaliserad värld, eftersom vi lever våra fysiska liv i vår lokala miljö, där samhället måste fungera. Staten fungerar som intermediär mellan individen och de stora multinationella intressen som styr mycket av ekonomin, där välfärdstjänster och socialförsäkringsskydd utgår ifrån ett annat perspektiv än företagens.

En av Judts återkommande frågor är vilken typ av samhälle vi vill ha. Om vi vill ha ett samhälle där orättvisor minimeras och där människor har en grundläggande trygghet måste vi också våga föra en politik och bygga institutioner som gör det möjligt. I annat fall bygger vi ett samhälle där misstänksamheten och orättvisorna frodas, där individers betalningsförmåga styr deras möjligheter, och där de välbeställda bygger gemenskaper dit andra inte får tillgång.

Ett ofta upprepat missförstånd är att trygghet och frihet skulle vara varandras motsatser, och att de trygghetssystem som staten bygger upp således skulle riskera individens möjligheter att styra över sina livsval. Detta, visar mycket forskning, är en chimär: en inkomstutjämnande politik och den trygghet som ett välfärdssystem innebär leder till bättre livsvillkor för den breda befolkningen, och därmed bättre förutsättningar för medborgare att uppnå sina livsmål. Frihet och trygghet går hand i hand.

Vänstern har emellertid haft svårigheter att formulera dessa idéer på ett sätt som tilltalar dagens väljare. Vi tar mycket av samhällets institutioner för givna, och vi bör minnas hur dessa var otänkbara för mindre än hundra år sedan; det finns, menar Judt, mycket att försvara. Samtidigt finns en traditionell uppfattning om att vänstern står för revolution och högern för konservatism, medan det i det nuvarande politiska klimatet snarare är tvärtom: högern har uppvisat en märkbar frenesi i att omstöpa och bryta sönder de samhällsinstitutioner som byggts upp sedan världskrigen, medan vänstern behövt försvara bevarandet av dessa. I praktiken blir vänstern ofta undflyende, vilket Judt anser vara olyckligt:

Social democrats are characteristically modest – a political quality whose virtues are overestimated. We need to apologize a little less for past shortcomings and speak more assertively of achievements. […] Why have we been in such a hurry to tear down the dikes laboriously set in place by our predecessors? Are we so sure that there are no floods to come? […] Social democracy does not represent an ideal future; it does not even represent the ideal past. But among the options available to us today, it is better than anything else at hand.

Judt är förstås tydligt ideologiskt färgad, normativ och politisk. Men oavsett om läsaren håller med honom eller inte så tecknar han en mycket tankeväckande bild av mänsklighetens sentida historia. Många av de tankar som presenteras torde vara av intresse inte bara för socialdemokrater och vänsterpartister, utan även för borgerliga politiker som vågar ifrågasätta att marknaden är svaret på alla problem. Judts uppmaning att vi åter måste lära oss att tänka stat gäller oavsett politisk färg.

Om arbetsmiljöpolitik

Idag läser jag en krönika av ett skyddsombud som beskriver en förfallande kontroll av arbetsmiljön på våra arbetsplatser, med alltmer arroganta arbetsgivare som en följd. I krönikan dras kopplingar till politiska beslut sedan Alliansens valseger 2006: minskade anslag till Arbetsmiljöverket som lett till färre inspektörer, nedläggningen av Arbetslivsinstitutet, samt minskande ansvar för arbetsgivare i rehabiliteringsfrågor. Det senare har gjorts genom att frånta arbetsgivaren formellt ansvar för att genomföra rehabiliteringsutredningar, samt genom att via rehabiliteringskedjan sätta tidsgränser för hur länge arbetsgivaren kan förväntas anpassa arbetet innan individen måste söka andra jobb.

Forskningen visar att återgång i arbete är i högsta grad beroende av att arbetsgivare medverkar och bidrar i rehabiliteringsprocessen. Jag skrev om detta i Socialmedicinsk tidskrift 2009, där slutsatsen var att arbetsgivarna utgör såväl problemet som lösningen kring i rehabiliteringsfrågor. I de fall där sjukskrivna ska rehabiliteras till sitt tidigare arbete är kontakten med arbetsplatsen avgörande, och i de fall där arbetsgivare saknas är kontakten med arbetsmarknadens parter lika central. Denna kontakt bygger idag i princip helt på arbetsgivares välvilja. Det finns allt färre incitament för arbetsgivare att engagera sig, vare sig i att förbättra arbetsmiljön eller för att underlätta rehabilitering.

Min utgångspunkt är att reglering är nödvändig, eftersom arbetsgivares agerande alltid sker i relation till de krav som ställs. Det finns många ”goda” arbetsgivare, liksom det finns många ”dåliga”, men gemensamt för de flesta är att varje åtgärd sker i relation till kort- eller långsiktig lönsamhet. Arbetsmiljö ska och kan dock inte vara beroende av välvilja: lagen ska definiera minimistandard, och inspektörer ska garantera efterlevnaden.

För närvarande deltar jag i en systematisk litteraturstudie av betydelsen av regulatoriska instrument för att påverka arbetsgivares arbetsmiljöarbete och prevention av sjukskrivning. Vid årsskiftet har vi förhoppningsvis resultat som visar hur olika styrinstrument kan användas för att förstärka arbetsgivares ansvar för dessa frågor. Ett rimligt antagande är att en arbetsgivare som satsar på arbetsmiljö också har bättre förutsättningar att undvika sjukskrivningar, och därmed även vara en bättre arbetsplats att rehabiliteras tillbaka till i de fall medarbetare trots allt blir sjuka.

Jag instämmer med krönikören: Sverige ska vara ett land där arbetsmiljön står i fokus och där ingen anställd borde vara orolig för sitt liv och sin hälsa på jobbet. Och inte behöva oroa sig för att förlora jobbet för att man påpekar brister i arbetsmiljön. Detta sker inte av sig självt. Detta sker via medveten politik.

Om REVA och om att som vit medelklass sluta vara tyst

Jag vaknar till ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut. Det har snöat igen. Efter morgonbestyren den sedvanliga uppdateringen av nyhetsflödet, där jag ramlar över Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, avseende REVA och den strukturella rasismen. Khemiri skriver oerhört bra om hur han med mörkt hår och utländskt utseende alltid tvingats legitimera sig inför polis och vid gränskontroller, hur han förväntas acceptera att bli misstänkliggjord, hur han tvingas möta stereotypa bilder av orientaliska män och kvinnor i kulturen. (Jag noterar medan jag skriver att Words stavningskontroll glatt accepterar Jonas, men reagerar på både Hassen och Khemiri.) Han uppmanar Beatrice Ask att byta skinn med honom, om än bara för en dag. Hon kommer inte att svara. Jag vaknar till ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut.

Jag läser och gör som jag brukar. Jag delar texten på Facebook, och kommer förmodligen få några gillande kommentarer. På väg till jobbet tänker jag på texten, och på hur jag reagerar på den, hur jag agerar utifrån den. Jag tänker tanken jag tänkt så många gånger förut: om jag fötts i Tyskland vid förra seklets början, hur hade jag reagerat? Hade jag sagt ifrån? Hade jag svepts med av ett hetsande samhällsklimat, hade jag tyst accepterat, hade jag protesterat enbart inför mina vänner, eller hade jag försökt stoppa utvecklingen, gjort min röst hörd? Hade jag haft en röst?

När har utvecklingen gått tillräckligt långt för att det inte ska gå att stoppa den? När har den gått så långt så att vi blivit förblindade, och inte kan se det som sker inför våra ögon?

Jag tänker på socialpsykologiska experiment om lydnad och gruppsykologi, Milgram, Zimbardo. Jag tänker på Arendts beskrivning av den banala ondskan, där strukturen förblindar aktören. På den byråkratiska maskinens förmåga att exkludera fenomen, grupper, människor från etisk hänsyn, det Bauman kallat adiaforisering. Kort och gott: hur den mänskliga omdömesförmågan är intimt relaterad till den kulturella, sociala, strukturella kontext vi befinner oss i. Och hur grodan som läggs i kallt vatten inte märker att den blir kokt.

Att agera. Vi agerar via röstsedeln, vi röstar fram våra politiker och får, kan man tänka, den politik vi förtjänar. Men tänk om politiker beslutar sådant som ingen väljare skulle gå med på? (En alldeles lysande recension av seriealbumet Supersmurfen illustrerar denna poäng väldigt väl.) Innebär representativ demokrati att vi vart fjärde år ska ta ställning till två eller tre färdiga paketlösningar på Sveriges utveckling och däremellan snällt dela texter på Facebook?

Sverige är ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut. Med ett vad det tycks alltmer långsiktigt starkt främlingsfientligt parti i riksdagen, med migrationspolitiska metoder som tyder mer på en polis- än en rättsstat, med en samhällsdebatt som i public service frågar hur mycket invandring Sverige tål. Fortfarande ser vi vad som händer. Fortfarande kan vi protestera.

Jag, liksom de flesta andra, lever ett liv med lite tid för annat än arbete. Jag, som vit medelklass, kommer aldrig att stoppas av polisen i tunnelbanan. Jag kan, som så många andra, välja att låta protesterna skötas av ”de andra”, de som blivit utsatta. Men då gör jag mig genast skyldig till att förstärka tankefiguren om ”vi” och ”dem”, hur lite jag än må dela den. Protester behöver komma från oss alla, vi alla som inser att vi och dem inte existerar. All min respekt till alla som demonstrerat mot REVA, som skrivit skarpa inlägg och som höjt sina röster. Det tog mig en knapp halvtimme att formulera den här texten. Vad kan du göra på en halvtimme?

Och du, snart är det vår!

Om den ideala rättvisan

Jag läser Zygmunt Bauman (This is not a diary), där han resonerar kring rättvisa och orättvisa, och huruvida vi kan nå en gemensam definition av ett rättvist samhälle. Detta, menar Bauman (med stöd hos Amartya Sen), är en återvändsgränd såväl teoretiskt som politiskt. Alla konceptualiseringar av rättvisa bygger på någon form av upplevd orättvisa, på samma sätt som upplevelsen av njutning oftast sammanhänger med det tillfälle då obehag (displeasure) upphör, en idé hämtad från Freud. Rättvisa, vidare, är i stor utsträckning någonting som upplevs olika beroende på vem som talar: i många fall utgår detta ifrån en bisarr uppochnedvänd variant på Kants kategoriska imperativ, där universella principer anpassas till egna intressen.

Istället för att politiskt bråka kring det ideala samhället där alla ställer sig bakom samma rättviseprincip bör vi således ta avstamp i orättvisan. Bauman föreslår att utifrån detta söka en överenskommelse om att samhället ska vara

permanently vigilant and sensitive to all cases of injustice, undertaking to take action to rectify them without waiting for the search for a universal model of justice to be completed.

Detta innebär ett samhälle som är berett att mobilisera för alla människors rätt till hälsa och ett anständigt liv. En politisk konsekvens av denna syn på rättvisa är att politiken bör fokusera snarare på att markera rörelsen från det oönskade, än rörelsen mot det ideala. Politiken bör ta sitt avstamp i befintliga orättvisor, diagnosticera orsakerna till orättvisan och arbeta för att förändra dem, istället för att ödsla tid på att formulera utopier.

Konkreta exempel på detta sätt att tänka finner vi bland annat i Marmot-kommissionens analys av sociala skillnader i hälsa, där utgångspunkten ligger i hårda fakta om social ojämlikhet, dess orsaker och konsekvenser. I Sverige genomförs detta arbete genom lokala kommissioner (nyligen presenterat av Malmökommissionen, och liknande sker i Östergötland via Östgötakommissionen) där forskare och politiker samarbetar för att identifiera social ojämlikhet, dess orsaker, och möjliga lösningar. I Malmö, liksom i Marmot-kommissionen, bygger svaret på social investeringspolitik.