Om grannskaps- och samhällsproblem

I denna text vill jag presentera en av de mest tankeväckande sociologiska studier jag läst: Etablerade och outsiders, av Norbert Elias. Den fungerar som en utmärkt introduktion till sociologi i allmänhet, och till resten av Elias tänkande om samhället. I ljuset av den senaste tidens upplopp och skadegörelse i svenska förorter väcker boken också tankar om orsaker och förklaringar till dessa.

Studien handlar om ett litet förortssamhälle, i vilket Elias identifierar processer och sociala skeenden som återspeglar vad som händer i samhället som helhet – det stora reflekterat i det lilla. Elias skriver att studien av det lilla samhället möjliggjorde en detaljerad studie av ett samhälle i ”mikroformat”. Så vi börjar där, i det lilla samhället som Elias kallade för Winston Parva.

Boken bygger på en studie som avsåg att studera en skillnad i ungdomskriminalitet mellan två bostadsområden. Dock planade den marginella skillnaden i brottsfrekvens ut och försvann under studiens gång, samtidigt som bilden av bostadsområdet med antaget högre brottslighet kvarstod. Vad som blev tydligt var att detta område genomgående sågs som sämre än de andra områdena.

Elias benämnde samhällets tre områden zon 1, 2 och 3. Zon 1 var ett medelklassområde, medan de två andra var arbetarklassområden. För en utomstående betraktare skulle de två senare förefalla närmast identiska, såväl vad gäller klassammansättning, kultur, etnicitet och levnadsstandard. Trots detta fanns det en påtaglig segregation mellan å ena sidan zon 1 och 2, och den andra sidan zon 3. Människorna i den tredje zonen upplevdes genomgående som sämre, smutsigare och bråkigare.

När inga av de traditionella sorteringsmekanismerna (som klass, etnicitet och kulturella skillnader) kunde identifieras uppkom självklart frågan varför en zon sågs som sämre än de andra, när inga ”objektiva” kriterier fanns för denna typ av slutsats. Om båda dessa områden innehöll samma typ av människor med samma bakgrund och värderingar, vad var det då som gjorde att några sågs som sämre än andra? Vad var det som skilde dem åt?

Det fanns faktiskt en skillnad mellan de två första och den tredje zonen. Zon 3 var ett område som byggts ett par decennier innan studien gjordes, medan de två andra var jämngamla med samhället. De familjer som bodde i dessa områden hade bott tillsammans i två eller tre generationer och hade därför en starkt utvecklad gemenskap, såväl som vänner och som fiender. ”Nykomlingarna” var främlingar, inte bara i förhållande till de etablerade, utan också till varandra. På så vis blev sammanhållningen den främsta faktorn i skapandet och upprättandet av bilderna av de tre zonerna: de som tillsammans kunde skapa bilderna kunde via den makt som sammanhållningen innebär etablera detta som en sanning, som även accepterades av människorna i zon 3. Denna sammanhållning var inte uppenbar för invånarna i zon 3, vilket innebar att de aldrig förstod varför de stigmatiserades som sämre människor.

När Elias väl lyckats identifiera denna skillnad mellan områdena uppkom en rad nya frågor. Om den enda skillnaden mellan områdena är hur länge de existerat, och hur länge människorna där levt i samhället, hur går det då till när den etablerade gruppen skapar gränser mot outsidergruppen?

Hur upprätthåller medlemmar av en grupp inom sig föreställningen att de inte bara är mäktigare utan också bättre än de andra? Vilka medel använder de för att påtvinga de mindre mäktiga föreställningen om sin överlägsenhet? (Samtliga citat i detta inlägg kommer från Elias inledning till den svenska upplagan av boken.)

Det centrala, menar Elias, är skillnaden i makt mellan ”etablerade” och ”outsiders”. Genom sammanhållningen, som fungerade som maktresurs, kunde de etablerade se till att reservera sociala positioner, och på så vis ytterligare stärka sammanhållningen i den egna gruppen och utestängningen av alla andra. Processen är cirkulär, och skapar såväl som upprätthåller ett system av ojämlikhet.

Elias bestämde sig för att detaljstudera hur denna maktutövning gick till i praktiken, och hur invånarna i de två första zonerna gjorde för att trycka ner människorna i zon 3, samtidigt som de höjde sig själva.

En central mekanism var vilka medlemmar i de olika områdena som tilläts representera området som helhet. Det visade sig att trots att människorna i de olika områdena hade en ungefärligt likartad sammansättning definierade invånarna sin egen och de andra grupperna efter hur en viss del i området levde och verkade. Zon 1 och 2 definierades och bedömdes genomgående utifrån ”den bästa minoriteten”, alltså de i området som hade högst lön, högst social status, var skötsamma och allmänt framgångsrika. Zon 3 å sin sida definierades och bedömdes utifrån ”den värsta minoriteten”, där de som var stökigast, som levde av samhällets välfärdsinsatser, som var kriminella eller i betraktarnas ögon allmänt misslyckade fick representera hela områdets invånare. En klick medelklassfamiljer i zon 2 bidrog därför i hög grad till att höja hela zonens status, medan existensen av några stökiga familjer inte rörde gruppens rykte i ryggen. I zon 3 var förhållandet det motsatta – en liten grupp stökiga familjer fick representera hela gruppen. Det som skedde var en stigmatisering av en hel grupp utifrån en mindre grupp individer, illustrerat i nedanstående figur.

moraldiff

Detta kallar Elias för en moralisk differentiering, som skapar en stigmatisering av den antaget moraliskt underlägsna gruppen. Denna differentiering används av de etablerade för att bevisa och legitimera sin värdering av outsiders både för sig själva och för de som stigmatiserats. Som Elias säger:

Det finns alltid något belägg för att ens egen grupp är ”god” och den andra ”dålig”.

Att påvisa genom exempel att det faktiskt förhåller sig på detta sätt är för den som har makten att välja exemplen inte särskilt svårt.

Outsidergruppen anklagades för en rad olika saker, många som enligt Elias ses som gemensamma för de flesta outsidergrupper i samhället. Den viktigaste (och vanligaste) anklagelsen är anomi: outsidergruppen ses som opålitlig, odisciplinerad och laglös. De ses som ett gäng kriminella och oborstade figurer som de etablerade gör bäst i att hålla sig ifrån. Förutom att gruppen ses som oregerlig betraktas de generellt också som smutsiga, en anklagelse som i synnerhet gäller outsidergruppens kök och deras personliga hygien. Detta är en bild som stämmer med den som de mer välbeställda hade av arbetarklassen vid industrialiseringens början på 1800-talet, ”den otvättade massan”, som lever kvar som en sinnebild av de utstötta människorna: det är en kombination av anomi och smuts. Det är också analogt med de föreställningar som brukar kallas för Klintbergare, vandringssägner om hur invandrare odlar potatis i parkettgolven och hur råttkött används på pizzan.

Den här stigmatiseringen kan förstås genom vad Elias benämner de två gruppernas gruppkarisma respektive gruppskam. De etablerade tar del av sin grupps karisma genom att underkasta sig gruppens normer, normer som de andra ses som oförmögna att efterleva. Outsiders ses som anomiska element, och närmare kontakt med dem upplevs som obehaglig och oönskvärd. Eftersom det i det här fallet fanns avsevärda skillnader i hur integrerade människorna från de olika zonerna var i samhället kunde den tredje zonens människor inte bara betraktas som oförmögna att efterleva normer, utan också fås att faktiskt själva anse sig oförmögna att efterleva dem. När maktskillnaden blir tillräckligt stor kommer dessa outsiders att mäta sig efter förtryckarens måttstock och se på sig själva som bristfälliga. De ser sin underlägsna maktposition inte som en skillnad i integration (en skillnad de för övrigt var omedvetna om), utan som ett tecken på mänsklig underlägsenhet, liksom de etablerade ser sin högre maktställning som ett tecken på högre människovärde.

För att upprätthålla denna sociala kontroll var skvallret oerhört viktigt i Winston Parva. Med hjälp av skvallret hölls djungeltrumman varm kring vad invånarna i zon 3 hade för sig. Merparten av dessa rapporter rörde naturligtvis den stökiga minoriteten, men värderingen blev gemensam för hela området. Skvallret var likaså viktigt för att hålla den egna gruppens medlemmar i styr, och att förhindra dem att umgås över gränserna. Skvallret tog sig uttryck i stereotypa former av beröm för de egna och anklagelser och förtal mot de andra.

När en grupp befinner sig i en underlägsen position, som en outsidergrupp, försöker de ofta ”slå tillbaka” mot de etablerade, och de gör det för det mesta just med de metoder som de etablerade förväntar sig: genom kriminalitet, apati och allmän stökighet. Elias skriver på ett ställe:

Ge en grupp dåligt rykte och den försöker troligen leva upp till det.

I och med att gruppen har tillägnat sig den gruppskam som de etablerade pålagt dem, och internaliserat den som en del av sig själva, så blir det hela självuppfyllande. I och med att de ständigt möter bilden av sig själva som mindre värda så är det också så de kommer att uppfatta sig själva.

Att använda sig av distinktionen mellan etablerade och outsiders fungerar utmärkt även för att förklara större samhällsfenomen, som främlingsfientlighet och rasism, eftersom den lägger fokus på det centrala, maktskillnader, snarare än perifera aspekter som hudfärg eller etnicitet. Det är samma mekanismer som är i arbete vare sig de olika grupperna är lika varandra till utseendet eller inte; ett belysande exempel torde utgöras av judeförföljelsen under andra världskriget, där man för att identifieras som jude tvingades bära davidsstjärnan runt armen. Fysisk olikhet kan förvisso sägas underlätta utestängningsprocessen, men knappast förklara den. Termer som ”ras” och ”etnicitet” fungerar snarast som ideologiska skygglappar som får oss att fokusera på andra faktorer än de centrala. Det är i skillnaden i makt all utestängning har sitt ursprung, och därmed även sin förklaring.

Om fixeringsbilder, och att åter läsa sociologi

I helgen plockade jag fram en bok av Johan Asplund (Sveriges kanske främsta socialpsykolog/sociolog) som jag inte kommit mig för att läsa förut: Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991). Jag börjar läsa med en påtagligt upprymd känsla: det är inte bara en sociologisk text (vilket jag läser från tid till annan om än en smula för sällan), utan också en text av en av de författare jag håller högst. Det är en känsla av hemkomst. Boken är en, i Asplunds sedvanliga stil, fri betraktelse över detta begreppspar, som i många avseenden är att betrakta som sociologiska grundbegrepp. Asplund noterar hur begreppen i mer eller mindre omarbetad form återkommer hos de flesta namnkunniga sociologer under 1800- och 1900-talet, från Durkheim till Parsons (och Habermas, även om Asplund tycks ovillig att skriva om honom).

Begreppen Gemeinschaft och Gesellschaft myntades av den tyske sociologen Ferdinand Tönnies 1887, och syftar generellt till olika former av social samlevnad. Gemeinschaft beskriver den privata eller småskaliga gemenskapen (ofta förknippad med förmoderna samhällen eller mindre sociala sammanhang) och Gesellschaft det offentliga livet, karaktäriserat av anonymitet, struktur och näringsliv. Andra teoretiker har talat om mekanisk och organisk solidaritet (Durkheim), värde- och målrationella handlingar (Weber) eller livs- och systemvärld (Habermas). Många sociologiska analyser utgår mer eller mindre uttalat ifrån den tankefigur som begreppen beskriver, där det nära sociala livet ofta ställs i motsats eller konflikt till det offentliga. (Asplund gör också en intressant genomgång av översättbarheten i dessa begrepp, då termerna inte har exakta motsvarigheter i svenskan; Gesellschaft kan syfta på samhälle, på bolag, föreningar eller sällskap. Istället ska vi förstå begreppen som just en tankefigur, vars innebörd vi kan känna igen oavsett om vi har exakta ord för den eller ej, då den utgör västerländskt allmängods.)

Många av de texter som skrivits om begreppen utgår ifrån en idé om att vi genom historien rört oss alltmer mot ett samhälle karaktäriserat av Gesellschaft. I detta finns ofta en beklagande underton: Gemeinschaft målas ofta upp som någonting mera positivt och mänskligt än Gesellschaft, som är något konstlat och konstruerat. Även om Asplund tycks instämma i att det moderna är avsevärt mera präglat av det senare än vad tidigare samhällen varit så är en av hans poänger att begreppen inte ska ses som ömsesidigt uteslutande, utan som idealtyper som samexisterar. Dock innebär detta inte, enligt Asplund, att vi kan betrakta begreppen som ett kontinuum vari vi kan placera olika fenomen eller handlingar. Snarare (och här kommer en av Asplunds återkommande teman) existerar de samtidigt, och vi kan endast se det ena när vi inte ser det andra. Det är som en fixeringsbild, en sådan där man vid första anblicken ser ett motiv, och sedan ett annat. När vi väl har sett båda motiven kan vi låta blicken växla mellan dem, men det går inte att se dem samtidigt. På samma sätt menar Asplund att vi kan studera samma fenomen och, beroende på hur vi justerar blicken, se det som ett uttryck för Gemeinschaft eller för Gesellschaft. Han exemplifierar med två antropologiska studier av samma mexikanska by, där de två författarna beskriver två diametralt olika samhällen, beroende på de perspektiv de utgått ifrån. Sanningen, menar Asplund, ligger inte i den ena eller den andra bilden, utan i kombinationen av dem och växlingen mellan dem. Detta blir plötsligt ett epistemologiskt ställningstagande, och ett tilltalande sådant.

Vi skriver och talar, inte om en ”rå” verklighet, utan alltid om en redan på ett eller annat sätt bearbetad, formad eller gestaltad verklighet. Denna provisoriska bearbetning, formning eller gestaltning ombesörjs av tankefigurerna. Allt seende är att se någonting som någonting. Tankefigurerna och deras uppgift är förknippade med detta ”som”. Tankefigurernas nivå är den nivå där verkligheten är på väg att bli till språk, till text eller tal, men i förhållande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal är tankefigurerna dock ”stumma”. De är ett sätt att se. (s. 39)

Ovanstående tankar har en omedelbar relevans för analyser av sociala fenomen, i min egen forskning exemplifierad av hur olika aktörer inom sjukskrivningsprocessen tolkar situationer utifrån tämligen olika tankefigurer. Där det för övrigt också går utmärkt att spåra Gemeinschaft- och Gesellschaft-orienterade diskurser hos dessa aktörer.

Läsningen innebar en välkommen tillbakablick på sociologins historia, på ett begreppspar med stort förklaringsvärde, och på en kunskapssyn som varit min sedan jag började studera, men som ibland fört en suddig bakhuvudsexistens. Att Asplund därtill är en av landets främsta stilister som genom essäformen på ett engagerande sätt leder läsarens tankar i allt snävare cirklar kring ett ämne, skadar förstås inte heller.