Arbetslinjen

Jag har publicerat en musikvideo som heter Arbetslinjen. I detta inlägg förklarar jag varför. 

Videon är en musikalisk tolkning av upplevelsen av att behöva slåss för sin rätt att erkännas som sjuk, och hur en sådan kamp i de fall då ett socialförsäkringssystem är överdrivet misstänksamt och restriktivt kan leda till sämre hälsa, snarare än att hjälpa personen att må bättre. I videon får vi se en figur hamna i en situation där arbetet utlöser en stressrelaterad ohälsa. Efter en tids sjukskrivning börjar figuren att må bättre, och hennes myndighetskontakt vill då se till att hon så snabbt som möjligt återgår till arbetet. Problemet är bara att jobbet är lika stressfyllt som tidigare, och den orimliga arbetssituationen leder snart till att hon åter blir sjuk. 

Varför gör jag detta? Är jag inte forskare? Är inte detta en partsinlaga, och borde jag inte förhålla mig neutral? Jag publicerar denna video i egenskap av privatperson. Men jag inser att min yrkesroll och min privata roll i detta fall går in i varandra, så här kommer ett slags förklaring. 

Det är min övertygelse att ingen forskning är neutral: våra värderingar avgör vilka intressen vi har och vilka frågor vi vill ställa. I mitt fall så har jag ägnat mycket av min forskargärning åt att studera socialförsäkringar och arbetsmiljö, med särskilt fokus på jämlikhetsfrågor. Jag försöker att ha den svages röst i fokus, och mitt långsiktiga mål med forskningen är att bidra till system som är bättre designade för att hjälpa och stödja, och att motverka bristande arbetsmiljö och negativa konsekvenser av myndighetsutövning. Denna forskningsinriktning kan säkert betraktas som subjektiv eller ideologisk, men återigen, all forskning väljer vilka frågor den vill ställa. 

Det finns en hel del forskning som stödjer de påståenden som görs i filmen. Studier från flera olika länders socialförsäkringssystem har visat just den typ av negativa hälsoeffekter av system som beskrivs i filmen, där system som egentligen är tänkta att stödja personer i praktiken fungerar på motsatt vis. På senare tid har flera granskningar gjorts av handläggningen i det svenska sjukförsäkringssystemet som visar att tillämpningen av regelverket blir striktare när politiken styr mot sänkta sjuktal. Detta är förstås inte förvånande, men i en granskning från Inspektionen för socialförsäkringen visas tydligt hur en mer strikt tillämpning görs utan att reglerna ändras, och hur normerna inom myndigheten förändrats till att förorda att det är bättre för människor att inte sjukskrivas och att fler avslag ses som positivt. Vi har också sett granskningar som visar att andelen som får indragen sjukpenning ökar, hur detta är vanligare bland dem med lägre utbildningsnivå, och det har ifrågasatts hur rättssäkert systemet är givet dessa förändringar. Det finns också ett tydligt samband mellan förtroendet för myndigheten och hur restriktiv den är i sina bedömningar. I rättssäkerhetens namn har också mycket i systemet standardiserats vilket innebär att du måste förhålla dig till samma tidsgränser oavsett sjukdomsbild, och att det finns ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som föreslår sjukskrivningslängd baserat på diagnos, men som tar liten hänsyn till den individuella situationen. I ett standardiserat system är risken större att människor känner sig illa behandlade – det bör och ska kombineras med en individuell bedömning. 

Låten heter Arbetslinjen av en anledning. Detta begrepp beskriver hur arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken bygger på deltagande i arbetslivet som mål, där detta historiskt tolkats olika – från arbete som plikt och skyldighet (ett disciplinerande perspektiv) till arbete som rättighet. Beroende på hur det tolkas får det olika politiska innebörder: det förra leder till krav på arbete till varje pris, om det så betyder att du förväntas ta jobb under din kompetensnivå i en annan del av landet, medan det andra har fokus på rätt arbete till rätt person givet dennes förutsättningar. Dagens samhällssystem är i hög grad influerat av det disciplinerande perspektivet, men retoriken kommer ofta från rättighetsperspektivet. Arbete beskrivs oftast som hälsosamt och positivt, och att återgå i arbete som det enda sättet att vara delaktig i samhället. 

Forskningen om relationen mellan arbete och hälsa pekar å andra sidan på att arbete mycket väl kan leda till negativa hälsokonsekvenser: ett jobb med för höga krav, en otrygg anställning, ett jobb utan möjlighet till utveckling eller med dålig lön kan göra dig sjuk. Ett gott arbete kan givetvis vara en positiv faktor som leder till utveckling och hälsa, men att oreflekterat anta (som politiken ofta gör) att arbete alltid är bättre än alternativet är direkt felaktigt. Här spelar det förstås också roll vad alternativet är – arbetslöshet är inte hälsosamt alls, men det beror åtminstone delvis på de villkor som arbetslösa behöver leva under. Problemen med att återgå till en dålig arbetsmiljö efter sjukskrivning är väl beforskade: många studier pekar på att arbetsplatsen är en central arena för att förebygga sjukskrivning och för att rehabilitera tillbaka till arbetet, men vi vet från forskningen att arbetsplatser ofta brister i både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Forskningen har också ifrågasatt värdet av att förorda en så tidig återgång i arbete som möjligt – detta måste bero på dels vilken diagnos vi talar om, och dels hur arbetsmiljön personen ska återgå till ser ut. Att i situationer där arbetet är en direkt orsak till sjukdom propsa på en tidig återgång i arbete kan vara mer skadligt än hälsofrämjande. På senare år har forskning också börjar undersöka värdet av arbete, för både individen och för samhället, där det konstaterats att många anser sina jobb vara helt onödiga, att de inte fyller någon samhällsfunktion. För den som upplever sitt arbete som meningslöst är värdet för individen också tveksam. 

Självklart är filmen förenklad och tillspetsad – det är en musikvideo, inte en avhandling. Är alla sjukskrivna föremål för repressiva myndighetskontakter? Naturligtvis inte. Är alla sjukskrivna i händerna på arbetsgivare som inte bryr sig om sina anställdas hälsa? Naturligtvis inte. I de allra flesta fall fungerar kontakterna med myndigheterna bra och i majoriteten av fallen återgår personer i arbete utan problem. 

Denna film handlar dock om de personer som saknar förutsättningarna att hantera en situation där kraven överstiger resurserna. Filmen illustrerar upplevelsen av att inte bli trodd, inte bli hörd, att bli föremål för regelverk som inte tar hänsyn till individens situation, att inte få stöd på arbetsplatsen. Dessa upplevelser finns också, och ur ett jämlikhetsperspektiv är dessa nog så relevanta och intressanta att fokusera på. Vi vet från socialepidemiologiska undersökningar att det finns en tydlig social gradient i befolkningens hälsa, och det gäller också befolkningens ohälsotal. Filmen är en – återigen – förenklad och tillspetsad kritik mot hur standardiserade system tenderar att behandla alla lika snarare än att se till den individuella situationen. 

Min förhoppning är att filmen kan inbjuda till diskussion. Hur vanliga är de upplevelser som skildras i filmen? Vilka negativa konsekvenser kan sjukförsäkringen ha i sin nuvarande form? För vilka? Vilka upplever inte dessa konsekvenser? Varför? Hur kan arbetsgivare förhindra att stressrelaterad ohälsa uppstår, och hur kan de agera för att stödja personer tillbaka? 

Diskutera i smågrupper.

Om Tony Judts ”Ill Fares the Land”

Jag läste nyligen Ill Fares the Land av Tony Judt (finns även på svenska). Det är en tankeväckande bok, även om mycket av tankegodset är välbekant för den politiskt intresserade (t.ex. sambandet mellan jämlikhet, välstånd och hälsa, med referenser till Richard Wilkinson och Kate Pickett). Den stora förtjänsten med boken är det historiska perspektivet, där Judt beskriver uppgång och fall för den västerländska socialdemokratin och idén om en välfärdsstat och offentligt organiserade tjänster.

En av bokens huvudpoänger är hur Europa (och till del även USA) efter världskrigen samlade sig för att till slut organisera samhällen där grundläggande trygghet och allmännyttiga tjänster blev en sak för det offentliga via samhälleliga institutioner: den västerländska välfärdsstaten, ofta (men inte alltid) via starka socialdemokratiska regeringar. Judt beskriver hur det allmänna politiska klimatet efter krigen innebar att inte ens de mest högerorienterade partierna opponerade sig särskilt starkt, och att det fanns en insikt om att marknaden inte kunde lösa alla problem eller driva alla typer av verksamheter.

Dessa samhällen byggdes under relativt kort tid, historiskt sett, där efterkrigsgenerationens barn snabbt tog den samhällsservice dessa institutioner innebar för givet. Detta innebar samtidigt att värdet av dem förminskades:

[T]he 60’s generation was above all the successful byproduct of the very welfare states on which it poured such youthful scorn […]. The old Patrician classes had given way to a generation of well-intended social engineers, but neither was prepared for the radical disaffection of their children.

Judt beskriver hur denna generation istället för att fokusera på generell jämlikhet och rättvisa tenderade att ägna sin politiska energi åt antingen sig själva eller specifika förfördelade grupper. Denna mer individorienterade politiska strömning gick återigen att spåra tvärs över den traditionella vänster-höger-skalan, och banade med tiden väg för ett misstänkliggörande av offentliga institutioner. Avregleringar och privatiseringar beskrivs som en konsekvens av detta, där de tidigare insikterna om att vissa samhällstjänster antingen är i grunden olönsamma eller olämpliga att drivas av företag med vinstintressen tycktes bortblåsta. (Judt exemplifierar med järnvägen, vilket för en svensk läsare förefaller vara ett högst relevant exempel.)

Bilden som tecknas i boken är den av mänsklighetens korta minne och oförmåga att lära av sina misstag. Välfärdssamhället må aldrig ha varit perfekt i alla avseenden, men det har inneburit att människor kunnat växa upp i en helt annan trygghet och med helt andra förutsättningar än någonsin tidigare i historien. Men så snart vi nått dithän infinner sig rastlösheten och ledan, och förvaltandet av det den tidigare generationen byggt upp känns inte särskilt spännande.

Vi måste våga lära av historien, menar Judt, och lära oss att åter tänka staten, utifrån att den ger oss förutsättningar att skapa allmännytta på ett sätt som privata alternativ inte klarar av. Det innebär att vi måste reflektera över vad staten är bättre eller sämre lämpad att sköta, och låta offentliga institutioner driva de verksamheter som marknaden inte kan eller ska göra vinst på, snarare än att (som har gjorts i stor utsträckning) privatisera av ideologiska skäl, ofta till stor förlust. (I många fall har staten fått gå in som garant om den privata aktören fallerar, särskilt när det rör sig om vitala samhällsfunktioner.) Vi måste också inse att en nationalstat fortfarande är nödvändig även i en globaliserad värld, eftersom vi lever våra fysiska liv i vår lokala miljö, där samhället måste fungera. Staten fungerar som intermediär mellan individen och de stora multinationella intressen som styr mycket av ekonomin, där välfärdstjänster och socialförsäkringsskydd utgår ifrån ett annat perspektiv än företagens.

En av Judts återkommande frågor är vilken typ av samhälle vi vill ha. Om vi vill ha ett samhälle där orättvisor minimeras och där människor har en grundläggande trygghet måste vi också våga föra en politik och bygga institutioner som gör det möjligt. I annat fall bygger vi ett samhälle där misstänksamheten och orättvisorna frodas, där individers betalningsförmåga styr deras möjligheter, och där de välbeställda bygger gemenskaper dit andra inte får tillgång.

Ett ofta upprepat missförstånd är att trygghet och frihet skulle vara varandras motsatser, och att de trygghetssystem som staten bygger upp således skulle riskera individens möjligheter att styra över sina livsval. Detta, visar mycket forskning, är en chimär: en inkomstutjämnande politik och den trygghet som ett välfärdssystem innebär leder till bättre livsvillkor för den breda befolkningen, och därmed bättre förutsättningar för medborgare att uppnå sina livsmål. Frihet och trygghet går hand i hand.

Vänstern har emellertid haft svårigheter att formulera dessa idéer på ett sätt som tilltalar dagens väljare. Vi tar mycket av samhällets institutioner för givna, och vi bör minnas hur dessa var otänkbara för mindre än hundra år sedan; det finns, menar Judt, mycket att försvara. Samtidigt finns en traditionell uppfattning om att vänstern står för revolution och högern för konservatism, medan det i det nuvarande politiska klimatet snarare är tvärtom: högern har uppvisat en märkbar frenesi i att omstöpa och bryta sönder de samhällsinstitutioner som byggts upp sedan världskrigen, medan vänstern behövt försvara bevarandet av dessa. I praktiken blir vänstern ofta undflyende, vilket Judt anser vara olyckligt:

Social democrats are characteristically modest – a political quality whose virtues are overestimated. We need to apologize a little less for past shortcomings and speak more assertively of achievements. […] Why have we been in such a hurry to tear down the dikes laboriously set in place by our predecessors? Are we so sure that there are no floods to come? […] Social democracy does not represent an ideal future; it does not even represent the ideal past. But among the options available to us today, it is better than anything else at hand.

Judt är förstås tydligt ideologiskt färgad, normativ och politisk. Men oavsett om läsaren håller med honom eller inte så tecknar han en mycket tankeväckande bild av mänsklighetens sentida historia. Många av de tankar som presenteras torde vara av intresse inte bara för socialdemokrater och vänsterpartister, utan även för borgerliga politiker som vågar ifrågasätta att marknaden är svaret på alla problem. Judts uppmaning att vi åter måste lära oss att tänka stat gäller oavsett politisk färg.