Om REVA och om att som vit medelklass sluta vara tyst

Jag vaknar till ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut. Det har snöat igen. Efter morgonbestyren den sedvanliga uppdateringen av nyhetsflödet, där jag ramlar över Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, avseende REVA och den strukturella rasismen. Khemiri skriver oerhört bra om hur han med mörkt hår och utländskt utseende alltid tvingats legitimera sig inför polis och vid gränskontroller, hur han förväntas acceptera att bli misstänkliggjord, hur han tvingas möta stereotypa bilder av orientaliska män och kvinnor i kulturen. (Jag noterar medan jag skriver att Words stavningskontroll glatt accepterar Jonas, men reagerar på både Hassen och Khemiri.) Han uppmanar Beatrice Ask att byta skinn med honom, om än bara för en dag. Hon kommer inte att svara. Jag vaknar till ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut.

Jag läser och gör som jag brukar. Jag delar texten på Facebook, och kommer förmodligen få några gillande kommentarer. På väg till jobbet tänker jag på texten, och på hur jag reagerar på den, hur jag agerar utifrån den. Jag tänker tanken jag tänkt så många gånger förut: om jag fötts i Tyskland vid förra seklets början, hur hade jag reagerat? Hade jag sagt ifrån? Hade jag svepts med av ett hetsande samhällsklimat, hade jag tyst accepterat, hade jag protesterat enbart inför mina vänner, eller hade jag försökt stoppa utvecklingen, gjort min röst hörd? Hade jag haft en röst?

När har utvecklingen gått tillräckligt långt för att det inte ska gå att stoppa den? När har den gått så långt så att vi blivit förblindade, och inte kan se det som sker inför våra ögon?

Jag tänker på socialpsykologiska experiment om lydnad och gruppsykologi, Milgram, Zimbardo. Jag tänker på Arendts beskrivning av den banala ondskan, där strukturen förblindar aktören. På den byråkratiska maskinens förmåga att exkludera fenomen, grupper, människor från etisk hänsyn, det Bauman kallat adiaforisering. Kort och gott: hur den mänskliga omdömesförmågan är intimt relaterad till den kulturella, sociala, strukturella kontext vi befinner oss i. Och hur grodan som läggs i kallt vatten inte märker att den blir kokt.

Att agera. Vi agerar via röstsedeln, vi röstar fram våra politiker och får, kan man tänka, den politik vi förtjänar. Men tänk om politiker beslutar sådant som ingen väljare skulle gå med på? (En alldeles lysande recension av seriealbumet Supersmurfen illustrerar denna poäng väldigt väl.) Innebär representativ demokrati att vi vart fjärde år ska ta ställning till två eller tre färdiga paketlösningar på Sveriges utveckling och däremellan snällt dela texter på Facebook?

Sverige är ett vitt land, där vintern aldrig vill ta slut. Med ett vad det tycks alltmer långsiktigt starkt främlingsfientligt parti i riksdagen, med migrationspolitiska metoder som tyder mer på en polis- än en rättsstat, med en samhällsdebatt som i public service frågar hur mycket invandring Sverige tål. Fortfarande ser vi vad som händer. Fortfarande kan vi protestera.

Jag, liksom de flesta andra, lever ett liv med lite tid för annat än arbete. Jag, som vit medelklass, kommer aldrig att stoppas av polisen i tunnelbanan. Jag kan, som så många andra, välja att låta protesterna skötas av ”de andra”, de som blivit utsatta. Men då gör jag mig genast skyldig till att förstärka tankefiguren om ”vi” och ”dem”, hur lite jag än må dela den. Protester behöver komma från oss alla, vi alla som inser att vi och dem inte existerar. All min respekt till alla som demonstrerat mot REVA, som skrivit skarpa inlägg och som höjt sina röster. Det tog mig en knapp halvtimme att formulera den här texten. Vad kan du göra på en halvtimme?

Och du, snart är det vår!

Om den ideala rättvisan

Jag läser Zygmunt Bauman (This is not a diary), där han resonerar kring rättvisa och orättvisa, och huruvida vi kan nå en gemensam definition av ett rättvist samhälle. Detta, menar Bauman (med stöd hos Amartya Sen), är en återvändsgränd såväl teoretiskt som politiskt. Alla konceptualiseringar av rättvisa bygger på någon form av upplevd orättvisa, på samma sätt som upplevelsen av njutning oftast sammanhänger med det tillfälle då obehag (displeasure) upphör, en idé hämtad från Freud. Rättvisa, vidare, är i stor utsträckning någonting som upplevs olika beroende på vem som talar: i många fall utgår detta ifrån en bisarr uppochnedvänd variant på Kants kategoriska imperativ, där universella principer anpassas till egna intressen.

Istället för att politiskt bråka kring det ideala samhället där alla ställer sig bakom samma rättviseprincip bör vi således ta avstamp i orättvisan. Bauman föreslår att utifrån detta söka en överenskommelse om att samhället ska vara

permanently vigilant and sensitive to all cases of injustice, undertaking to take action to rectify them without waiting for the search for a universal model of justice to be completed.

Detta innebär ett samhälle som är berett att mobilisera för alla människors rätt till hälsa och ett anständigt liv. En politisk konsekvens av denna syn på rättvisa är att politiken bör fokusera snarare på att markera rörelsen från det oönskade, än rörelsen mot det ideala. Politiken bör ta sitt avstamp i befintliga orättvisor, diagnosticera orsakerna till orättvisan och arbeta för att förändra dem, istället för att ödsla tid på att formulera utopier.

Konkreta exempel på detta sätt att tänka finner vi bland annat i Marmot-kommissionens analys av sociala skillnader i hälsa, där utgångspunkten ligger i hårda fakta om social ojämlikhet, dess orsaker och konsekvenser. I Sverige genomförs detta arbete genom lokala kommissioner (nyligen presenterat av Malmökommissionen, och liknande sker i Östergötland via Östgötakommissionen) där forskare och politiker samarbetar för att identifiera social ojämlikhet, dess orsaker, och möjliga lösningar. I Malmö, liksom i Marmot-kommissionen, bygger svaret på social investeringspolitik.

Ny artikel

Min senaste publikation heter Ethical Perspectives in Work Disability Prevention and Return to Work: Toward a Common Vocabulary for Analyzing Stakeholders’ Actions and Interactions, som jag skrivit tillsammans med mina kanadensiska kollegor Ellen MacEachen och Katherine Lippel.

Utgångspunkten för artikeln är det i dagsläget sparsamma fokus på etiska frågor som finns inom forskningen om återgång i arbete. I denna forskning refererar man ofta empiriskt till olika processer inom försäkringssystem, sjukvård och på arbetsplatser, som påverkar individers möjligheter att återkomma till arbetslivet efter sjukdom. I artikeln går vi igenom ett antal teorier från medicinsk etik, affärsetik samt förvaltningsetik, och applicerar dessa på rehabilitering och återgång i arbete. Vi finner många teoretiska likheter mellan de olika fälten, och föreslår olika sätt på vilka begrepp kan användas och kombineras.

Artikeln är publicerad i Journal of Business Ethics, och finns tillgänglig online, tyvärr bakom en betalvägg.

Länk till Journal of Business Ethics

En intellektuell superhjälte och en nystart

20130303-154819.jpg

Jag läser min främsta intellektuella förebild, sociologen Zygmunt Bauman, som skrivit en bok som inte är en dagbok. Den är full med daterade inlägg, men då dessa är iakttagelser och sociologiska kommentarer till samtiden är den någonting annat. Något som om den publicerats online skulle kunnat vara en högst intressant blogg.

Detta inspirerade mig att åter börja skriva online. Dock inte någon personlig bloggdagbok, inte en samling bilder på mina barn, gitarrer eller luncher, utan som en plats att samla texter. Med avstamp i min sociologiska bakgrund och mitt arbete som socialförsäkringsforskare. Utan vidare pretentioner (försöka vara Bauman, exempelvis) än att skriva när andan faller på. Låt se var det leder.